Det känns som att vara i en skog, på jakt efter idéer

När vi startade upp den här bloggen igen, för någon vecka sedan, tänkte jag: nu ska jag verkligen ta chansen att göra någonting av de där essä-idéerna jag gått och burit på ett tag. Planera, inte skriva i sista sekunden, försöka putsa lite på formuleringarna.

Redan för två veckor sedan hade jag bestämt och tänkt ut vad jag skulle skriva om idag, hur jag skulle skriva och vilka böcker och skivor jag ville foga in i resonemanget.

Men så slår det mig nu – när jag ska till att slutföra texten (i sista sekund förstås) och när jag läser Anders fina inlägg från i tisdags – är det här kanske inte rätt väg att gå? Bloggandet är nog egentligen en annorlunda, mer direkt form av essäistik, förankrad än mer i tid och plats och vardag än sådant som publiceras i böcker och tidskrifter. Klockan och datumet finns med som en försäkring om att det verkligen är nu som texten publicerats och på sätt och vis (hur det än egentligen ligger till) skapats. Någonting annat känns nästan som fusk.

Så innan jag hunnit skriva det där inlägget har förstås tusen andra saker kastats på mig, korsat min väg, mött min blick och fyllt mina öron. Rance Allen Group, världshistoriens tio bästa soullåtar, Norrköpings arkitektur, Poesimässa, Facebook-döden och gud vet vad.

Men då för två veckor sedan var det först och främst Peter Brötzmann och Han Benninks skiva Schwarzwaldfahrt jag ville närma mig. Hur kom det sig att den fascinerade mig så? Jag som försökt med Brötzmann en massa gånger utan att riktigt hitta fram. Nu lyssnade jag plötsligt uppmärksamt, nära, i långa stunder, på jakt efter både skogens ljud och Brötzmanns och Benninks; saxofontjut, träknackande, svischande, bankande. Känslan av att vad som helst kan hända.

Så började jag. Men jag ville hitta någonting att läsa också, någonting om skogen, naturens ljud kanske till och med om någon sådan bok finns. Jag hittade Trädens hemliga liv av den tyske jägmästaren Peter Wohlleben. En bok jag inte hunnit läsa och som nog inte är helt rätt, trots kopplingen till både skogen och Tyskland. Får återkomma till den. Sen snubblade jag också på den där John Cage-boken Tillfälligheternas spel som kom i svensk översättning förra året. Jag har tänkt att jag (för tillfället) var lite färdig med Cage, men trots allt var jag nyfiken. Någon ny aspekt av Cage konstnärsskap kanske skulle öppna sig?

(Dagen efter ser jag sen att Elin skriver om boken!, och om skogen och om John Cage och skogen och svamparna. Vilket förstås måste vara en tillfällighet värd att ta på allvar.)

john-cage

Jag läser boken och lyssnar på skivan:

“Musik handlar inte om att förstå något, utan om att vara fullkomligt uppmärksam.”

Fåglarna kvittrar och saxofonerna skriker, härmar fåglarna kanske.

“sinnet, medvetandet, är i ro när det frigjort sig från tycke och smak, från likes and dislikes. Man kan bli inskränkt, helt bokstavligt, av att bara kunna gilla vissa ting och inte andra. Och man kan bli öppen, helt bokstavligt, av att säga adjö till sina likes and dislikes och intressera sig för allting.”

Trummor och åskmuller och cymbaler som ljudet av koskällor.

“Om något är tråkigt i två minuter, pröva med fyra. Om det fortfarande är tråkigt, pröva med åtta, sexton, trettiotvå minuter osv. Förr eller senare upptäcker du att det inte alls är tråkigt,”

Slag, smällar, knäppande, viftande ljud / musik / ljud / musik / ljud / musik.

“Enligt zenbuddistiskt tänkande utgör varje ljud ett eget centrum, det finns alltid ett oändligt antal centrum.”

Hackande hackspettsliknande hack.

“det som bara sker, utan syfte och utan avsikter, är rikare, mer komplicerat och mer fullständigt än det som är noggrant planerat på förhand.”

Flöjten spelar med fågelns kvittrande och flygplanet med åskans muller.

“Jag förstår inte varför nya ideer skrämmer folk. Det är gamla idéer som skrämmer mig.”

Vattnet porlar och spelar de verkligen musiken i vattnet men det låter faktiskt som munnen i vattnet blåsandes.

“Det känns som att vara i en skog, på jakt efter idéer.”

Hallucinerat, förvirrande, skramlande i vindens svajighet.

“Om man lyssnar på Mozart och Beethoven är ljuden nästan samma varje gång. Om man lyssnar på trafik är de alltid olika.”

Korta diskussioner vänner emellan, en sten som kastas i vattnet, ljudet från barndomen och mackan som bara studsade tre gånger.

“Min älsklingsmusik är den musik jag ännu inte har hört!”

Vattentrummande som pygméerna i Kamerun, men i Schwarzwald.

“Jag gillar att vara där jag är.”

Brotzmann Bennink.jpg

“var som helst kan nya idéer väckas. Det blir lätt överväldigande, det tar ju aldrig slut! Så där tror jag att det var för Cage också, men han bestämde sig för att utnyttja vardagens tillfälligheter som kompass” , skriver Elin i sin text.

Det ska jag också försöka göra. Oavsett om jag nu promenerar runt i skogen, om jag lyssnar på musik eller om det är ett blogginlägg jag försöker färdigställa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close