Det går inte att jag börjar från början, jag kan inte. Det är inte möjligt att jag hade skrivit det här om jag hade haft någon som helst föraning. För hur göra det när jag inte vet var början är? Om det inte är så att det är nu det börjar, men nuet är också svårfångat. Vi kommer tillbaka till det. Först lite bakgrund.
När det pratades om att skriva på bcnvt igen hade jag en idé om en serie texter där jag kunde fördjupa/förkovra/gotta/grotta/gå ner mig i något ämne, och antingen följa det till dess logiska slut, eller mer sannolikt, finna, och följdaktligen, vidare skapa, ett virrvarr av associationer, felaktigt fläckvisa samrören, sidospår, kanske rentav stanna upp och sluta. Jag är amatör i allt jag gör, fast riktigt bra på att inte slutföra saker faktiskt. Eller åtminstone göra så lite som möjligt.
Den här tanken delade jag iallafall med mig. Kul, svarade Elias vänligt, vad tänkte du skriva om? Det höll på att ta slut redan där. När de här infallen kommer är de alltid för mig av en slump, som det tycks till en början iallafall. Det är först senare som mönster börjar skönjas, och det känns som jag var något på spåret redan från början. Fast då i backspegeln blir det okunskapens naiva frihet som varit frestelsen i sig, snarare än det där jag snöat in på och som plötsligt kändes så spännande, sprängfyllt av kaleiodoskopiska sammanhang. Och så med en sista flackande låga slocknar besattheten.
Jag hade likväl en del uppslag, fast de kändes alltför sökta; jag hade redan varit inne och vänt. Till exempel; Twin Peaks The Return, i en “där-jag-tittar-igen-och-går-igenom-tankar-och-analys-avsnitt-efter-avsnitt”-retur. Ja, 18 avsnitt lät som ju som en bra mall för resten av årets bloggande men jag orkade inte ens stämma av med kalendern. En utvikning av det lilla universum Lifter Pullers Fiestas+Fiascos ca 30 minuter utgör? Nja, efter en vecka förra året med en liten kär andra smekmånad hade jag ju redan tröttnat på den igen. Men att riktigt bre ut mig över Francois Bourgeons mästerverk till medeltidsskildring i serieromanform; triptyken Skymningens färdkamrater? Skulle inte det låta sig göras? Jag skulle njuta av att läsa om den och gå in i alla detaljer, symboler, bottnar. Och han är ju så underkänd, eller heter det oskattad? Ens inte översatt till engelska. Kanske det var det jag skulle göra? Nej, det föll igen på att det här har jag redan för mig själv, och det jag har är förresten endast samtliga tre album på franska, som jag inte kan.
Såg ut att bli skit så, med den idén. Så plötsligt, och nu är vi snart vid nuet, eller iallafall för några veckor sedan, blev jag med ny dator, lagom till skrivandet skulle börja. Har jag sagt att min katt välte ett glas vin i min gamla? Den dog, och uppstod på tredje dagen. Fast då med begränsad musplatta, helt stumt tangentbord, kladdig optisk enhet som vägrade spela/bränna/etc. Det enda den var bra till, upptäckte jag när jag insåg hur jag kom åt skärmtangentbordet, och saktfälligt kunde klicka mig in med lösenordet, var att strömma tvserier. Det höll den ändå till, och det var när allt kom omkring, det enda jag egentligen gjorde även tidigare.
Så skulle det då skrivas. Och dagen på slaget jag ska slänga upp min första text sitter jag där med en sprillans HP. Kändes konstigt. Får ner en känsla och några good enough glosor, och så fort texten är uppe och jag har gjort mitt och inte vill mer, är liksom nöjd. Tom tittar jag på min nystartade dator. Är nästan lite rädd att röra den. Då minns jag en annan tid. När jag nyttjade en fungerande dator till kreativa saker. Jag inser med ens hur väl den den nya datorn fungerar till det, som den förra då, eller jag då, när jag använt den till annat och den varit tjänstvillig. Tänker att, kanske jag också fungerade bättre förut. Känner mig inte ens särskilt långsökt metaforiskt som en gammal dator en katt spillt vin i. Jag öppnar google drive, och oj, dokument en masse i molnet. Jäklar, här finns ju stoff jag inte ens drömt att jag skrivit. Det är låtlistor, brf-protokoll, märkliga jobbgrejer, utkast till mail, någon skoluppgift från bibliotekarieprogrammet, rollspelsidéer från den tiden jag som småbarnsförälder med febrig fantasi börjat ge mig ut på äventyr igen, och så en massa länkar; låtlistor igen, artiklar, döda bloggar, recept, och sånt jag faktiskt ctr c+ctrl v.
Där i det senare är det jag finner en mapp märkt “Pirater och privatdetektiver”. Tror först att det är något jag skrivit, det låter vagt bekant, kanske den onödiga allitterationen som pekar mot mitt typiska språkbruk, fast nej nåt annat? Jag öppnar mappen. Det var inte mycket i, men det jag såg väckte något, ett minne. Sju texter vars lätta stil och tilltal jag återigen fann mycket tilltalande och intressant. Och i dokumenten en länk som gav mig en madeleinekakeformad pusselbit – den visade sig gå till just ännu en död blogg: gravitationensregnbagspenna.blogspot.com.
Nu började det nästan bli drömlikt. Var detta något jag drömt? Nej, för jag mindes, kom ihåg hur jag för mer än tio år sedan, fortfarande rätt ny på internet, hittade den bloggen. Sannolikt för att jag då nyligen snöat in på Thomas Pynchon, vars Vineland och Gravity’s Rainbow, trippat omkull mig rätt ner i verkligheten. Och där fanns även en annan referens, det såg jag. Gravitationens regnbåge förlängt och förändrat till regnbågspennan siktade ju mot Erik Granström som skrivit Drakar&Demoner-äventyren om Svavelvinter och Trakorien, och där just en sådan artefakt, “regnbågspenna”, fanns med. Stora favoriter när jag var säg, fjorton till sexton. Mitt fyrtisnarttreåriga jag insåg ju nu att anledningen till att jag då för tiotalet år sedan saxat ur detta från internet, som jag knappt förstod/förstår mig på, var just den korskopplingen. Och inte minst det minne de sju texterna redan då fick fatt i, och nu åny greppade igen. Fan, jag önskar att jag hade varit, vad säger man, mer internet-savvy, då som nu. Jag sparade inga bilder, bara copypastade texterna, men minns att det på bloggen fanns foton av fanzinet “Pirater & privatdetektiver”. Iallafall ett par-tre nummer, fast baksidestexterna från sju nummer fanns med. Jag är förstås fortfarande inte säker på att det fanns så många som sju.
När jag först hörde om fanzinet “Pirater & privatdetektiver” var det strax efter mitten på nittiotalet, i det gäng av lo-fi-diggande slackers (fast oh så mycket mer Stockholmsmedvetna än mitt stackars kappahlsklädda jag) jag hamnade i när jag flyttade till huvudstaden. De hade koll, och där hörde jag först ryktas om “Pirater”. Det var tydligen ett delvis men inte helt renodlat lo-fi-fanzin, mer bortom. Nästan lite mytiskt även för mina samtidsbevandrade kamrater, som när allt kom omkring kom från utanför stan. Här fanns en föregångare och förebild, någon som hade koll på den krautrock det börjat pratas om, postpunk, avantgardeserier. Det skulle visst vara en då ökänd scenprofil som hette Manuel, och hans fanzin sades innehålla allt från intervjuer med gamla nerknarkade punkprofiler, parodier på Freak Scene-Juans nyhetslistor, spoofs fullt av litterära referenser, och “anti-poesi”, och en särskild vurm för gammal countryblues. Just det lät sakralt för mig. Min väg ut från lo-fi-nittiotalet såg då inte ut att bli postrock säg. Nä, jag gick bakåt, och hade nog i Dalarnas skogar redan varit lite nervös för att det skulle vara töntigt. Ja, gubevars, Nirvana hade tolkat Leadbellys “In the pines” som “Where did you sleep last night?” på Unplugged, och jag tänkte att det snart skulle bli mainstream, och därför både frestande och frånstötande. Jag minns att jag hittat en Leadbelly 2CD på Falu stadsbibliotek och spelat av för kunna slänga in lite mer obekanta spår på blandband till vänner. Men jag oroade mig i onödan, de nästa och sista åren då på nittiotalet var det extremt ocoolt att gilla musik från före 1928. Men ett litet tag där hade jag ett hopp om att vara hipp.
Jag tyckte det lät coolt, det där “Pirater & privatdetektiver”. Men som folk snackade drack de öl, och jag å – vad fanns att komma ihåg? Var det ens sant eller bara fantasier jag hörde? Något faktiskt fanzin kom aldrig i min hand, till skillnad från till exempel Johan Jacobssons “Sounds of Suburbia” eller Stefans “Gospel”. De drucket dimmiga minnena om en beryktad skrift kom på riktigt först tillbaka då för några veckor sedan, när jag fann dokumenten i min nya dators moln. Och som i sig var något vagt bevis på att vad jag glömt hade jag hågsat och funnit många år tidigare. Då mindes jag plötsligt mycket mer – jag kom ihåg att det fanns en referens till Harry Smith som satte ihop Anthology of American Folk Music (som jag damsög biblioteken i Stockholm efter jag flyttat hit), och det fanns andra referenser som då var aktuella men roligt nog idag är lika antika som Harry och hans antologi. Men fan jag skulle vilja finna dem, de där tidningarna jag aldrig läste. Så jag slänger ut en tråd, som jag iallafall själv ska följa,för att kanske få veta mer om de här tidningarna, den gamla bloggen. En tråd mot “Manuel”? Kan det ha varit “Emanuel” och jag minns fel? Jag vet att han kallades Mannen, och det tyckte jag var fånigt för det var en eljest person på byn jag kommer ifrån som hette så.
Och innan jag går vidare, ett smakprov, på vad det var jag en gång gick igång på, först hörde om, sen fann ett spår av på internet. (Internet var lite magiskt då, ca 2000+ eller så, var det inte?) Jag hade glömt att jag gjorde en spotifylista döpt efter “Pirater” några år efter att jag ramlat på Gravitationens regnbågspenna, och att jag kopierade in någon text från det jag funnit på bloggen. Finns det fler spår kvar därute? Det är vad jag tänkte försöka ta reda på i en serie texter framöver.
To be continued.
Pirater & Privatdetektiver, ett pojkboksäventyr
Från baksidestexten:
Plötsligt en dag ringer telefonen hos privatdetektiven Harry Smith. Någon som presenterar sig som Harry Smith säger sig ha hemligheter om dagen Jimi Hendrix dog. “Han drack ett glas kallt vatten”. “Kallt vatten? Harry Smith är förresten död” svarar deckaren. “Det är Jimi Hendrix också” blir repliken innan luren läggs på och det enda som dröjer sig kvar är en lång utdragen tystnad.
BCNVT / BIBLIOTEK 