Bläddrar i en nyutkommen svensk översättning av Karl Aage Rasmussens bok om John Cage (Tillfälligheternas spel – vägar till John Cage, Bo Ejeby Förlag 2017) som jag beställde på nätet med iver i höstas men ännu bara läst några sidor i. När jag nu bläddrar lite på måfå (helt i Cages anda) läser jag till exempel:
”Livsnjutaren och vegetarianen John Cage blev en framstående svampkännare. 1958 vann han till och med en quiz om svampar på italiensk tv, och en tid på 60-talet försåg han då och då en restaurang i New York med handplockade svampar. Hans kärlek till den fria naturen tävlade med hans glädje över stadens buller, så det blev viktigt för honom att ha en anledning att lämna storstadslivet och söka sig ut i skogarna.”
Att Cage bar på ett starkt mykologiskt intresse kände jag redan till, men jag har velat veta mer om hans förhållande och dragningskraft till just svampar. Allra helst skulle jag nog vilja se en dokumentärfilm där Cage går med gummistövlar och svampkorg och pratar om skogen, slumpen, kanske lite musik också. Men framförallt svampintresset. Bara för att han lämnade storstaden tog han förresten knappast paus från ljuden och musiken. Ett av de kända Cage-citat som cirkulerar lyder ”Everything you do is music, and everywhere is the best seat.”. Svampskogen lät sannolikt minst lika, eller oöverträffligt, intressant i Cages öron som det komplexa ljudlandskapet i stan, eller en konsert.
Varför drogs han till svamparna? Rasmussen citerar: ”Jag blev intresserad av naturens mat eftersom jag var urfattig. Jag blev tvungen att bestämma mig för om jag ville skapa musik eller tjäna pengar.”
Intresset framstår här som ytterst praktiskt, ett rent ekonomiskt projekt. Men relationen till svamparna fördjupades. Det hade väl varit olikt Cage att inte formulera sig mer filosofiskt om sin hobby? Självklart gör han svampplockandet till livsåskådning. ”Man kan dö av svamp, inte av musik”, skriver Rasmussen och menar att Cage såg en balanserande effekt i förhållandet mellan att plocka svamp och ägna sig åt att skapa musik – tryggt arbete, farlig fritid.
Det blir förstås något av en spexig retorik att göra den uppdelningen. Jag har svårt att tänka mig att Cage hade kunnat leva ett någorlunda lyckligt liv utan musiken, ljuden, tänkandet. Och är inte svampplockning ett av de bästa möjliga tillfällena att både tänka och lyssna? (Duschande är ett annat bra tillfälle, i min mening: ljud och rinnande vatten mot kroppen ger illusionen av att något händer, men tankarna har samtidigt fritt spelrum.)
Svampplockande kan ju vara någons arbete och någon annans fritid, för Cage var det förmodligen både och hela tiden. Att slumpmässigt finna inspiration där den inte går att förutse tycker jag inträffar hela tiden. Jag ska jobba men får syn på en länk som lockar till klick, och plötsligt har någon mening i en tidningsartikel öppnat för ett helt fält av möjliga tankespår att följa. Att titta på saker, utställningar eller annat är också lömskt, var som helst kan nya idéer väckas. Det blir lätt överväldigande, det tar ju aldrig slut! Så där tror jag att det var för Cage också, men han bestämde sig för att utnyttja vardagens tillfälligheter som kompass och vardag blev konst, fiffigt.
Det kan hända att jag återkommer till Cage-boken här i bloggen. Måfå-bläddrandet då och då är kanske den bästa strategin för att komma vidare. Se här, ett inlägg om en ännu mestadels oläst bok.
I väntan på dokumentärfilmen (har någon fått följa med till skogen med filmkamera, tro?) tittar jag på stillbilder av mykologen Cage, här till exempel.
BCNVT / BIBLIOTEK 