Jag lyssnar på musik och jag läser poesi och jag läser om musik och jag lyssnar på poesi. Inte i den ordningen men både och. Saker och ting hänger i varandra och korsbefruktas, byter plats kanske och hybridiseras. Vad det nu innebär.
Många går nog omkring med en föreställning om hur och på vilket sätt och i vilken miljö man ska lyssna på musik och läsa dikt. Inte lika mycket när det gäller musiken kanske, mer när det gäller poesin. Alldeles säkert har det att göra med platserna där dikterna vanligen håller till, förvaras, läses och plockas upp: skolan och biblioteken, antikvariaten och bokhandlarna. Studieplatsen kanske och alldeles säkert den där läsfåtöljen det ofta hänvisas till i Babel och i tidningen Vi. Där sitter man ensam, i tysthet, bara vinden som viner (inte för högt!) utanför fönstret.
Musik är det lite annorlunda med. I alla fall den musik som fortfarande ibland benämns som populär. (Den klassiska musiken befinner sig ofta på en lika mytomspunnen plats som läsfåtöljen.) Popmusiken kan man lyssna på i farten, i lurar, på fiket, på klubben. Gärna samtidigt som man gör annat också: diskar eller kramas eller vad du nu kan tänka dig.
Är detta kanske till och med en av de avgörande skillnaderna mellan pop och poesi?: hur man tänker sig mottagaren – den som koncentrerat eller inte – ska lyssna och läsa.
När jag åker till jobbet, när jag städar, promenerar, plockar och mejlar så lyssnar jag ofta på musik eller på poddar. Spotify och Podcaster vanligtvis. På både Spotify och via Podcaster så hittar man numer en hel del poesi. På Spotify är det mestadels mer eller mindre kanoniserad engelskspråkig nittonhundratalspoesi där poeten själv läst in sina dikter: från Eliot till Franz Wright. Auden, Sexton, Bishop, Larkin, Carlos Williams osv. Massor av fantastiska läsningar. I Podcaster ligger Dagens dikt, några av Poetry Foundations poddar, poesikollagepodden Meningen och någon mer.
Länge var jag lite tveksam till det där. Jag kunde ju omöjligt koncentrerat lyssna på de där dikterna när jag flängde runt och sysslade med annat. Så länge blev allt det där olyssnat. Jag sparar det till en lugn stund tänkte jag för att sedan upptäcka att den där lugna stunden förstås aldrig kom. Så den sista tiden har jag börjat strunta i det. Dikterna och läsningarna flyger numer runt bland poplåtar och ljudkollage och saxofoner: Brötzmann, Stereolab, Luc Ferrari och Elisabeth Bishop. Gwenno, David Stackenäs, Karda Estra och William Carlos William. Eller i Podcaster: Guardian Football Weekly, Stig & Cyril och Erik Bergqvist som läser ur Skuggas vikt:
Ändå
Hänger världen inte samman. Den
rymmer sig själv, så hänger den
samman. Viktlös. Färgerna mjuka men
var för sig, som satsdelar
Vad händer då med poesin när man gör så här? Blir det inte bara ett dravel alltihopa?: En rad här och en rad där och ingen styrsel. Visst så kan det kännas, men det finns också någonting att ta med sig här har jag upptäckt. Nya rum och nya sammanhang och författarskap och dikter som öppnar upp sig liksom i veck, där många lyssningar, många ensliga rader får växa tillsammans. Efter ett tag eller som en chock mitt i steget. Rader och röster, vissa sätt att uttala några ord som hittar fram och stannar kvar. Precis som det ju alltid varit med popmusiken. När jag verkligen gillar en låt är det nog ofta där någonstans jag hittar själva anledningen: lyssning på lyssning där själva sättet att föra sig med ordet är det som förför mer än nåt annat.
Där har Podpoesi, Youtube och alla andra sätt att lyssna på inläsning efter inläsning fått poesin att närma sig popmusiken. Dikterna blir som hittar i hjärnan, förför med läsningen och rösten lika mycket som med själva orden. När det här på riktigt hittar in på skrivarskolor och i unga poeters hjärnor och hjärtan så ser vi kanske öppningen för nya sätt att skriva poesi. Så långt gissar jag. Vi har nog bara glimtat lite på den dörren än så länge.
Någon kanske invänder att skivor och kassetter med inspelad poesi har funnits lika länge som rocken och popen så vad är egentligen nytt? Någonting med mängden och möjligheterna, antalet inläsningar och inspelningar och hur inspelningarna nu ofta kommer före själva bokskapandet i en ut-och-in-vänd produktionsordning i jämförelse med nittonhundratalets. Någonstans där hittar man nog några avgörande skillnader.
När man sen tar med sig de där inläsningarna av de där dikterna ut på stan (eller in i skogen), bort från både bok och läsfåtölj blir det än tydligare. Tunnelbana och böneutropare, gnissel och gorm, sprängningar och spårvagnar. Allting tar sig in i dikten och musiken. Poesin kanske går sönder men den sprids också ut, i en massa olika delar och former, tar sen plats på nya sidor, andra sidor.
Här också en länk till en spellista med mina tjugo senast framslumpade låtar. Och några av orden jag där hörde, A Walk After Dark:
01 William Carlos Williams – Smell
02 W.H. Auden – Under Which Lyre
03 Mark Ernestus & Obadikah – April
04 W.H. Auden – On This Island
05 Moondog – Lullaby
06 Moondog – Tap Dance
07 Peter Brötzman & Han Bennink – Bonus track
08 Hailu Mergia – Shemonmuanaye
09 Peter Brötzman & Han Bennink – NR. 19
10 Franz Wright – Another Working Dawn
11 Lewis Ofman – Yo Bene
12 W.H. Auden – A Walk After Dark
13 Hailu Mergia – Yenuro Tesfa Alegne
14 Lewis ofMan – Le métro et le bus
15 William Carlos William – To Elsie
16 Franz Wright – Intake Interview
17 Moondog – Street Scene
18 Moondog – Drum Suite
19 Peter Brötzman & Han Bennink – NR. 2
20 Juan Atkins & Moritz von Oswald – Concave 2
Deeply hollow nose, smelling, bony nose, unashamed. Flowers, popplers, pulp and the wet earth beneath. Must you taste everything? Blood stained, choose the odd, read The New Yorker, trust god, the swaying sound of the sea, the tide, the sucking surf, the dreamer, high above an endless city. Nothing there, hairless flesh, hallelujah, children’s voices are heard in Rambo. Music told me early that i should be filled with joy, to hell with the stars, chocking as they say, ready to die. Le métro et le bus, la colour, le nuit, lust for adventure, from monday to saturday. Imagination, character, the truth about us, fine eyes, what does people who live in glasshouses need? Snowflakes, name five rivers, see yourself doing what is the moral shadow. Would you compare your education to a disease? Why are you here? A song for you, well I go home, I wish I had lived the greatest one. I tried to live the life of Riley. Try to live your own life!
I must never follow you.
BCNVT / BIBLIOTEK 