Det lilla köpcentret intill Globen är rörande omodernt. Det finns Lindex och 5-kronorsautomater, Coffeehouse by George. Det luktar pommes frites, det är strax innan jul. Ett barn sjunker ihop mellan två butiker. Hon vägrar resa sig men hålls under armarna från två håll, som en väldigt liten narkoman. Jag tror mig höra nån ropa mitt namn: BIBBA! Jag flaxar till, snurrar, men det är ingen där. Bara ett stigande surr, nånting som klirrar och klämtar och visslar.
Elgiganten Phone House är stort som ett studentrum. Fyra väggar, glasmontrar, en disk. Butiken är full. Det är kö och lite för varmt. Jag ska köpa hörlurar. Allt slutar vara rörande rätt snabbt och den ensamme expediten ropar på Alexander – kan han komma till kassan? Nej helst inte, dånar Alexander ur butikens inre. Kassakillen fryser till av genans, hör att alla hör. Han heter Henrik, har fräknar. Vi ser på varann, delar en kort stund av innerlig, nästan romantisk uppgivenhet. Jag har ena handen på asken med hörlurarna, får tyvärr inte provlyssna. Jag betalar med kort medan Alexander smäller upp lagerdörren, smackar bort en liten matrest från överläppen.
Hela dagarna hör jag. Tittar också förstås. Men blicken går att koncentrera, fästa; ögonen får fly in i saker och vila där. Öronen däremot, dom kan inte sålla. Dom faller in i andra människors småprat, gull och gnabb och utskällningar. Det händer mig på tunnelbanan och på gatan, i mitt kontorslandskap. Mest på tunnelbanan. Jag lyssnar på folk, ser hur dom ser på varann. Ser dom på mig? I så fall tittar jag bort, men fortsätter lyssna. Samtidigt som nåns barn i sätet mittemot börjar mumla om hundars knän, sportlov. Jag hör, pappan lyssnar inte. Jag vill ta ansvar för deras stämning, så är det varje gång. Men nu vill jag kunna lämna mitt hem utan att förvandlas till en social_sekreterare, en skelögd väktarmorsa. Jag vill åka tunnelbana och tänka på mig själv.
Bose Quiet Comfort 35 II arbetar med aktiv brusreducering. Mikrofoner utanpå hörlurarna analyserar bruset omkring och slår ut det genom att sända ut en motsatt signal. Det är en teknik som utvecklats inom militären. Hörselkåporna omsluter öronen och bäddar in dom i vad jag vill: ett kvävt sus eller ett radioprogram. Allt medan övrigt mänskligt liv försvinner iväg. Tyvärr är inte den här texten ett annonssamarbete. Tyvärr betalde jag en summa motsvarande min månatliga boendekostnad för att göra det möjligt. I vilket fall, det händer saker med kroppen när man inte längre hör sin omgivning. Mina klumpiga klackar blir ännu tyngre i trappen när dom rör sig utan ljud. På det numer tysta tåget kan jag plötsligt känna i detalj hur vagnens vibrationer matar sig fram genom mina vader. Min tysta kropp blir desto mera kropp – lätt förstorad och sakta fallande mot marken. När jag promenerat nedför backar har jag känt mig som ett rullande hjul, en lång rad av skumpande kullerbyttor.
Fast framför allt är det blicken som förändras, när man slutar lyssna. Det var så jag upptäckte Bose-mannen. Jag lyfte den, blicken, och där stod han ett par meter bort i tunnelbanevagnen, för Bose-mannen vill aldrig sitta. Han log, lyssnade, sträckte på halsen och såg upp i taket. En gång skrattade han rakt ut, med ögonen fästa i tunnelns mörker.
På jobbet finns han också. Jag känner igen honom redan på håll, eftersom han är den enda som verkar lycklig och hörluren saknar sladd. Han är lång eller jättelång, oftast smal (ståendet?), lyfter ej ens på ena hörselkåpan när han möter kollegor i entrén. En nickning, bara. Den lite luftigare Bose-mannen promenerar i utkanten av min närmsta skog. Han bär den silverfärgade modellen, kan ha hund och ljusare jeans medan vanliga city-Bose är mörkare i kläderna. På tunnelbanan ger han varken tiggare eller bekanta fejs en blick. Han är alltid på väg, aldrig jäktad. Jag kommer aldrig att få veta vad det är han lyssnar på.
I februari 2018 åkte jag tunnelbana i en och en halv timma varje dag. Det är klart att jag tänkt på henne, kvinno-Bose. Så den första morgonen i mars stod hon där, i en vagn i norrgående riktning. Svarta hörselkåpor, ögonen trötta men bestämda. Lyssnande, samlad, fårskinnspäls. I ena handen en take away-mugg, och i den andra… en man? Leende, skäggig, och med öronen bara, oskylda. De stod bredvid varann, axel mot axel. Han sneglade på henne då och då. Hon drack av sitt kaffe. Så stannade tåget och han kysste henne snabbt, försvann ut i snöfallet. Mimade hon ett hejdå? Rörde hon ens på munnen? Hon behövde inte återgå till sin lyssning, eftersom hon aldrig hade låtit sig avbrytas. Där är jag inte än.
BCNVT / BIBLIOTEK 
Nu har jag bestämt mig. Måste ha de där lurarna. Slippa folk. Folk på tåget som pratar högt i telefonen. Vad är det ens för människor? Om min telefon ringer när jag åker tåg eller buss så pratar jag tyst och avslutar samtalet så fort som möjligt, det sprider sig liksom en känsla av obehag. Det är pinsamt.
Men så gör inte de. Inte vissa. En del ringer upp själva, det har inget att meddela, inget viktigt alls, de gillar bara att prata i telefon medan de åker tåg. Och de pratar högt. De pratar ALLTID högt, den kombinationen är hundraprocentig. Dårar. Folk stirrar på dem, vi kastar våra menande blickar av förakt, de är fullkomligt uppenbart för alla vad vi tycker om den jävla idioten som sitter och skriker på tåget om sitt jävla liv. Människan är alltid glad också, glad och babblig med högt tonläge. Alla tycker människan är en idiot, men det märker männsiskan inte av utan fortsätter skrika.