Var med och stötta utgivningen av vår bok med det bästa från bloggen! Redaktörer för boken ”När jag hör musiken tänker jag på nåt annat” är Marie Fjellborg, Elias Hillström, Mattias Holmberg, Lars Jacobsson, Joakim Norling, Anders Sveen och Stefan Zachrisson.
All info här:
https://www.kickstarter.com/projects/760704966/nar-jag-hor-musiken-tanker-jag-pa-nat-annat
Sprid gärna ordet!
Avstigning för samtliga passagerare! Tåget tas ur trafik.
Det är sista december och detta är 353:e och sista blogginlägget i år och någonsin. Det kommer att dyka upp ströposter här framöver men då handlar det om nyheter som rör BCNVT. Tack alla som medverkat och läst! Vi gav inte ut en endaste bok under 2015; bloggen, Att kartlägga en plats och Aspuddsspelet 1986 höll oss fullt sysselsatta men vi har lite idéer för 2016. Vi får se vad som kan realiseras.
Men innan 2015 tar slut är det dags för en årssammanfattning, från både fast medverkande och några gäster. Se även dessa tidigare publicerade inlägg på samma tema: Inte lista/lista, Årets, Popmusik är kul och Topplista! 2015 x 13. Så igår kväll hade vi, som brukligt, möte på Tre vänner. Inte alla kunde komma men detta är vad vi som var där skrev ner på servetter och baksidor av kvitton:
STEFAN ZACHRISSON
Årets musik: Politiskt var 2015 ett så deprimerande år att det knappt går att ta in; musikaliskt var det bästa året sedan… 90-talet? Det finns så mycket som skulle kunna nämnas, men om det är någon jag känner för att lyfta fram just nu är det Iiris Viljanen. När Vasas flora & faunas debutalbum Släkt med Lotta Svärd kom i våras hade hon redan lämnat gruppen; höstens solosingel Årstavikens strand tog allt vidare på bästa sätt i sin starka sårbarhet. En ensam blick ut från stranden, upp i taket liggandes i sängen, in i kaklet i badrummet, hoppfullheten i det hopplösa, varje ord är viktigt i poesi och pop: ”jag kommer för evigt leva efter devisen, att chansen är liten, men… den finns där.”
Årets läsning:”… när järnbanenätet svinner ut i stålblå sträckningar rakt igenom isälvsmoränen, när herrelösa antracenoljetråg står och skvimpar på den skälvande jordskorpan, när gapande dagbrott drar till sig koppärriga tyskharar, när fetaktiga naftavätskor ligger i gölar som blänker hydronblått, när ett ojordiskt skimmer ligger över den sorbiska uråldern och en strut av ljus går ut från deflegmatorn i bensolverkets udd.”
Jag läste Erik Anderssons Indialänderna en julivecka Sardinien och ingen läsning roade och rörde mig mer i år.
Årets bcnvtblogg-inlägg: Klas Senatus Sjögrens intervju med Leyla Sanai tillförde något inte bara i vår blogg utan i det stora hela: ”It was the very best of times mixed with the very worst” Leyla Sanai – a story of an NME writer var vårt mest klickade, kommenterade, lajkade, retweetade klickmonster-inlägg (av Simon Reynolds, Crepuscule, Julie Burchill, Ian Penman osv. och för mig kändes det som ett stort wow!)
PETTER HERBERTSSON
Årets musik: Oerhört svårt. Jag vill egentligen utnämna fyra olika skivor till vinnare, men om jag under pistolhot måste välja en blir det Brežnev Fun Clubs Il Misantropo Felice för den halsbrytande blandningen av modern klassisk musik och ett återuppfunnet Canterbury/R.I.O.-sound. Här finns så otroligt mycket musikalisk begåvning, detaljer, kluriga melodier och galna upptåg att jag blir rent vimmelkantig. En skiva som kommer kännas lika spännande om 20 år.
Årets läsning: Den överlägset största läsupplevelsen 2015 har utan tvivel varit Martti Soutkaris nya diktsamling Denna sida upp. Fantastiska centrallyriska miniatyrer och filosofiska betraktelser som man måste läsa om ett antal gånger (koncentrerat!) för att kunna tillgodogöra sig, och som vanligt serverade med ett visst mått av understatementhumor (exempel: Skånsk stämning och Tre dikter som innehåller vitlök och apelsin). Blev så inspirerad att jag var tvungen att tonsätta 8 av dem, resultatet kan förhoppningsvis höras på skiva lite längre fram i vår.
Årets film/tv: Såg ingenting nytt på bio eller DVD som behagade mig i någon större utsträckning. TV-formatet tråkar nästan alltid ut mig, men ett undantag är förstås This is England 90. Har inte sett en sekund än, men jag är övertygad om att den håller måttet och lite till.
Årets konst: Chris Marker på Lunds konsthall. Tvillingsjäl, idol, geni, alien.
Årets bcnvtblogg-inlägg: På ett rent personligt plan naturligtvis Jonas Ellerströms text om Ocean Tango, men för att dra uppmärksamheten från mig själv väljer jag istället Amanda de Frumeries pregnanta ögonblicksbilder i Parafernalia, definitivt den text som stannat kvar längst hos mig.
ELIN FRANZÉN
Årets musik: Kite live på Cosmonova, biosalongen med 3d-teknik som slukar publiken, på Naturhistoriska riksmuseet. Jag har åkt genom rymden och regnskogen under besöken i barndomen, men Cosmonova har aldrig varit så mäktigt som när Kite tog sig an stället. Vissa konserter lämnar man med en känsla som rymmer något större än själva musiken. Kanske en känsla av att vi faktiskt inte bara färdats genom ett 3d-universum, utan ett verkligt och att den färden fortsätter med eller utan oss.
Årets läsning: Internet har med åren visat sig vara ganska svårt för människor att hantera. Mobbing, överhettade trådar proppade av förhastade slutsatser och missförstånd, hot, meningslösa uppdateringar, övervakning (i och för sig på gott och ont kanske)… Men en annan sida av www-monstret är dess potential att samla goda krafter och förändra tillsammans. Ett sånt exempel är det ambitiösa folkbildningsprojektet Djurfabriken som är resultatet av flera års arbete utfört av Djurrättsalliansen. På projektsidan har de i ord och bild, lätt och kortfattat, samlat information som jag hoppas omsätts till kunskap hos många, många.
Årets film/tv: Såg en kortfilm under Uppsala kortfilmsfestival, Tape Generations av Johan Rijpma. Den handlar inte om något, eller det skulle vara tejp då. Fascinerande, och fina ljud med hög kollektiv igenkänning.
Årets konst: Rökelsevisuals på en TM404-konsert i Tokyo i maj. På varje sida om scenen på klubben Unit stod en terariumliknande liten glaskub med miniatyrstenlandskap i. När konserten började slingrade sig rökelseröken runt i kuberna som var ljussatta med ett lila sken och doften (som inte var för påträngande jämfört med många tidigare rökelseupplevelser) sipprade ut till oss i publiken. Ingenting projicerades på väggarna i det svarta rummet, allt ljus på technomästaren och på de små rökiga stenlandskapen.
Årets bcnvtblogg-inlägg: Mattias Holmberg, 30 juni: Det syns på vissa människor att de har en hund hemma som liknar dem. I texten som består av samlade facebookstatusar från årets första hälft varvas mänskligt elände med glimtar från när vardagen glimrar till. Livet tycks, när det sammanfattas så här, vara någon sorts poesiperformance.
MATTIAS HOLMBERG
Årets musik: När jag sammanställde min lista över 2015 års bästa låtar började jag skönja en tunn liten röd tråd. Det blev ju ett makalöst popår till slut, avslappnat och fint; ibland kändes det som att hela den hittillsvarande pophistorien åkte på semester tillsammans och hade jätteroligt ihop. Men det jag särskilt fäste uppmärksamhet vid var instrumentalmusiken. De senaste åren har jag vant mig vid tanken på att modern instrumentalmusik är ungefär lika med techno och därmed – i regel – gravallvarlig, humorlös och urtråkig, men var det något som semestern hade särskilt god inverkan på så var det musiken utan sång. Det jag fastnade för var musik som alltid var lekfull och ibland loj. Jag så såklart till att sammanställa en särskild Spotifylista: Instrumentalens år 2015.
Cavern of Anti-Matter spelar krautrock för vilohemmet (eller progrock för verandan). ”Pulsing river velvet phase” är som en förnimmelse av att befinna sig i skuggan eller långsamt drivande på floden någon av de där heta sommardagarna vi aldrig fick 2015. Genomgående är det musik som inte räds att framstå som lite löjlig, oavsett om det rör sig om Todd Terjes dubbiga uppdatering av Marden Hill i ”Alfonso Muskedunder (Mungolian vs Tangoterje dub)”, Domenique Dumonts popcornreggae i ”La bataille de neige” eller Joe Davolaz cha cha. Frisk Frugt (varför heter de inte Frisk Flugt, kan aldrig förlåta) låter sin luftballong lätta, lätta, lätta, ”Up, up and away” och Testbild! kliver ut ur Elektronmusikstudion med ett ”Ouverture” fullt av operaröster.
JOAKIM NORLING
Årets musik: Frisk Frugt Den Europæiske Spejlbue. Med en märklig blandning av storögd naivitet och sofistikering har Anders Lauge Meldgaard skapat pop som inte låter som någon annan och är tidlös med ordets bästa innebörd.
Årets bok: Martti Soutkari Denna sida upp. Poesi som är alldeles självlysande oavsett om den behandlar det mest vardagliga eller det rent ut sagt kosmiska. Den första bok på femton år som vi haft högläsning ur i min familj.
Årets film/tv: P’tit Quinquin. Lätt missanpassad bondpojke och surmulen kommissarie med tics tävlar om att lösa bisarra mordfall där styckade lik hittas inuti kokroppar. På samma gång vacker, rolig, spännande och grotesk tredelad tv-serie av Bruno Dumont.
Årets bcnvtblogg-inlägg: Petter Herbertsson Tågresor utan slut. Popkritik blir till personliga memoarer i denna hyllning till Most Valuable Players fantastiska Left.
ROBIN TOMENS
Book: The New Concrete – Visual Poetry in the 21st Century (ed Victoria Bean & Chris McCabe, Hayward Publishing)… essential wordplay in various forms.
Music: Cindy, Loraine & Hank by Column One (Zohar)… Dada electronic/tape/field soundscapes by Berlin art collective – it’s just not music.
Art show: Alibis: Sigmar Polke at Tate Modern… everyone’s favourite democratic anarchist artist painter/printer/prankster.
Film: Force Majeur (dir: Ruben Östlund)… an avalanche of male angst regarding marital status and fight or flight response.
Robin Tomens är konstnär och bloggare, bosatt i London.
ELIAS HILLSTRÖM
Årets musik: Vic Mars – The Land And The Garden. En oåtkomlig dröm. En spröd känsla av längtan. Dimma. En av få skivor från 2015 jag vet att jag kommer fortsätta spela långt in i nästa år.
Årets läsning: Frank O’Hara – Lunchdikter. Ingen bok gjorde mig gladare än Jonas Bruns nyöversättning av O’Haras Lunchdikter. I sitt förord skriver John Ashbery att ”ingen annan gjorde mer för att spräcka den stelnande ytan på den samtida akademiska poesin”. Lika viktigt idag.
Årets film/tv: Birdman. Älskade massor av tv-serier: Line of Duty, Banana, River, Girls, Togetherness… men det som stannade kvar var nog ändå Michael Keatons och Alejandro G. Iñárritus fågelgubbe.
Årets konst: Chris Marker (Lunds konsthall). Bra dag, bra plats, bra vänner och bra konst som övergick i toppenkväll på ellerströms kontor och release för Timglaset, Ellerströms Hemlängtan ur världen och spelning med Blago Bung. Allt hänger ihop.
Årets bcnvtblogg-inlägg: Roligast: Ida Holmboms ihopsamling av galenpanne-citat från biblioteksgolvet. Socialrealism som utflippad Borges-sf. Mest läsvärt: Petters fantastiska upptäcka-popen-odysse med utgångspunkt i Left och Most Valuable Players.
ANDERS SVEEN
Årets musik: Heron Oblivion – länge sedan jag var så fäst vid ett band innan de släppt någon skiva. Har lyssnat på varje ljud, följt allt som rört bandet i år.
Årets läsning: Blade of the Immortal, Final curtain – kom i våras och innebar slutet på nära 20 år av förstklassig seriekonst, för mig 10 år av förbehållslöst gillande och förväntan.
Årets film/tv: True Detective 2 var befriande ouppskattad, det var bara att bli berörd och besatt ifred.
Årets konst: nazigold.tumblr.com – fotografi i för sant för att vara bra-genren.
Årets bcnvtblogg-inlägg: Förnimmelser och anekdoter av Mattias Holmberg och Strategier för att stå ut med löneslaveriet av Коля Угрюмов är de två jag vet att jag läst högt ur för någon annan, så året är deras.
ELLA IGELSTRÖM
Årets musik: ”Here”, Allesia Cara. Låten snubblade jag över på internet och den verkar tråkigt nog inte hittat till sverige än.
Årets film/tv: Kjells julkalender på Tv4. Årets vanliga julkalender blev snabbt tröttsam med sitt viftande med likdelar & snoriga barn i närbild. Då var det mycket trevligare med kjells alternativa julkalender där man fick följa Kjells hemlöshet och Birgittas krig mot travhästar.
Årets läsning: Lumberjanes Vol. 1 och 2 från Boom! studios. Första boken sträckläste jag på tåget hem från en bokhandel i köpenhamn. I vol 2 får man fortsätta följa äventyren på sommarlägret Crumpet’s Camp.
Årets konst: Herregud jag är 12 år vad vet jag om konst?
Ella Igelström är en 12-årig Minecraftkonnässör, boende i Hässleholm
LARS JACOBSSON
Årets musik: The Marble Fauns – The David Bowie Museum, Parzival, Some Really Long Songs (3xCD-boxar). Sällan har så mycket kvantitet samsats med så mycket kvalitet. Slår man ihop det bästa får man årets skiva.
Årets läsning: Sven-Eric Liedman – Karl Marx: En biografi. Pedagogisk och smått galet insatt tanke-biografi. Perfekt för oss som inte orkade traggla oss igenom Kapitalet.
Årets film: It Follows. Mitt bästa icke-Cinemateket biobesök på flera år. Tänker inte riskera smolk i bägaren genom att se om den.
Årets TV: On Cinema säsong 6 och 7 samt spin-off serierna Decker: Port of Call Hawaii och Decker Vs. Dracula. Det har varit en sann fröjd att följa web-filmrecensenterna Tim och Greggs resa mot meta-humorn slutpunkter.
Årets konst: Andreas Kurtssons Art and Musics (Krets). Okej, erkänner, är jävig och gick inte på mycket i år. Men den här var bra. Favoriter: dur-moll loopen, Happy Tape.
Årets bcnvtblogg-inlägg: Strålande liten text som fick mig att upptäcka Sanrio samt inspirerade att gräva djupare i 70/80-tals animen. TACK!
JOAKIM SANDSTRÖM
Årets musik: Colleen: Captain Of None. Total musikalisk perfektion, som utmätt med linjal. Skimrande, klassiskt skolat – och hypermodernt.
Årets läsning: Jonathan Franzen: Purity. Den störste familjeskildraren borrar på djupet återigen. Beroendeframkallande toppunderhållning.
Årets film/tv: Americans, säsong tre. Yazoo får tonsätta när det görs våld på själen. Epokgörande epokskildring.
Årets konst: Andreas Kurtssons Art and musics på Krets i Malmö. Kurtsson belyser alltid saker från ett unikt perspektiv.
Årets bcnvtblogg-inlägg: Petter Herbertssons Lady Gaga-sågning var en svidande, briljant uppgörelse med rockjournalistiken som lallande medlöpare.
BJÖRN EKSTRÖM
Årets musik: Vasas Flora och Fauna Släkt med Lotta Svärd (album, Startracks). Främmandegöring av vardagen. Innan jag hörde Släkt med Lotta Svärd tänkte jag att det är få saker som numera kan förvåna mig. Men där någonstans blev jag lite osäker.
Årets läsning: Gilles Deleuze & Félix Guattari – Tusen platåer (bok, Tankekraft). Jag ser nu min tillvaro som ett diskursivt rotsystem av autonoma, ihopkopplade och av varandra påverkade, noder.
Årets film/tv: Mr. Robot (tv-serie). En hacktivistsaga om företagsauktoritet och intellektuell aktivism i en tid där ekonomin ännu inte lämnat limbo.
Årets konst: Library of Babel (webbplats). Sök. Bläddra. Finn av en slump. I Jonathan Basiles webbversion av Jorge Luis Borges oändliga Babel-bibliotek är alla bibliotekarier.
Årets bcnvtblogg-inlägg: Farmor, av Коля Угрюмов. Om släktband, Alzheimers och att besöka begravningar i tidig ålder. Om att sällan träffa sin farmor. Om att få en gåva och låta den komma till uttryck långt senare.
Björn Ekström är biblioteksstudent och driver den halvt insomnade nätlabeln Median Recordings. Var en av redaktörerna för boken Music In Text.
Jag älskar Demi, men har svårt att förstå mig på henne. Det är jättefint att hon varit öppen med sitt problematiska liv, och ännu finare att hon klämde ur sig allt i ”Skyscraper” på sin framgångsrika skiva ”Unbroken” från 2011, men vad gjorde hon sen? Att släppa ett helt menlöst, generiskt, självbetitlat album utan hits är kanske inte det bästa sättet att följa upp en hyfsad kritikersuccé, men vad vet jag, jag har ju trots allt bara vart inblandad i en singel som ännu inte sålt slut på sin upplaga på 500 exemplar. Senaste albumet har inte satt sina spår heller ännu, men jag ska ge det ett par lyssningar till, och sommarens singel är trots allt en riktig favorit. Det börjar med titeln, klyschig men sådär grovt fyrkantig som äkta popmusik förtjänar, och själva låten ifråga gör en inte besviken med sina ambitioner att vara både ”tuff” och förförisk. Radion borde spela mer sånthär.
Samir och Viktors ”Groupie” är nog min absoluta favorit från årets melodifestivalspektakel, men ”Hello hi” av Dolly Style följer kort därefter. Ett faktum som knappast lär förvåna personer som känner mig, jag är liksom inte blyg när det gäller att proklamera min kärlek till japansk lolita-estetik eller 90-talets eurodance, och här har vi musik som bygger hela huset på dessa två hörnstenar. Deras andra singel ”Cherry gum” vinner dock över debuten, kanske enbart för den pop-perversa textraden ”you will hear me when I come, when I pop my cherry gum”.
Youtube må vara ett kapitalistiskt monster med enskilt mål att profitera på oss stackars musikälskare, men det hindrar ju inte sidan från att vara fruktansvärt hjälpsam när det gäller att hitta musik som man gladeligen tolererar fem sekunder reklam för att avnjuta. Phoebe Ryan dök upp som rekommendation vilket självfallet var helt korrekt, hela hennes ”Mine”-EP är gullig, drogromantisk, icke-menlös popmusik av finaste rang. ”Åh, äntligen en ny, kommersiell popartist som jag gillar!” var min första tanke, men den fördomen punkterades snabbt när jag läste en intervju där hon definierade sin musik som indiepop. Informationssamhället söndrar genregränserna, ett faktum jag hatar, men jag hatar inte den här musiken.
Jag ville ha med ”Random folk” på listan, men upptäckte att den kom redan förra året! Den här låten hade jag aldrig hört förrän idag, men den får representera istället, trots allt flörtar den ju som tusan med oss vars skönhetsdefinitioner spikades under 80-talet. Ett av årets tv-ögonblick var självklart när Jinder besökte Filip & Fredrik i ”Breaking News”, kanske främst på grund av att dödligt många jubelidioter irriterade sig på att hon var full i rutan. Jag tror på damen i fråga, självdestruktivitet + popmelodier brukar belöna sig, och jag skulle inte bli förvånad om hon hamnar bland topp fem i framtiden.
Selena. Jag tänker inte säga så mycket mer, det kommer längre upp i listan. EDM när den är som finast kan man sammanfatta det här gästframträdandet i alla fall.
Nu snackar vi Youtube igen. Här sitter man en sommareftermiddag och slösurfar på landet, och helt plötsligt vill internet att jag ska jag ska titta på nån sorts pop-video med en gullig, blåslagen tjej på cykel. Jag klickar såklart, blir hänförd såklart , och när syrran frågar vad jag tittar på så svarar jag ”inget speciellt” och håller tårarna tillbaka. Jag har bara gått på bio två gånger i år, ”Mad Max” och ”The force awakens”, båda var tämligen mediokra och saknade allt som gör detta till årets absolut bästa film.
Maggio, Maggio, Maggio. Är det en artist som jag verkligen saknat i år så är det henne. Marit Bergman har jag dock aldrig, trots att hon verkar vara en sympatisk person, fastnat för som musiker, men fan vad hennes senaste singel är bra! Svordomsfylld popmusik med en textmässigt gigantisk identifikationsyta, och… det låter som en Maggio-låt!
”Sin vana trogen låna din farsa ut sin bil”, en popromantisk start på en popromantisk låt. På finlandssvenska dessutom, ett av det vackraste språk jag vet tillsammans med spanska och holländska. En nära vän dissade detta band med den relevanta invändningen ”det låter som Belle & Sebastian”, men kom igen, det gör det ju inte EGENTLIGEN. Produktionsmässigt skulle detta kunnat vara ännu tätare och mer intensivt, men sången och textrader som ”skulle en högre makt faktiskt bry sig om vad vi gör, man har knappast levt om man int har en prick i nåt register när man dör” ställer ju till det på ett bra sätt.
Det känns väldigt fint och rätt att det bästa nya bandet jag hört i år kommer från Ryssland, ett land som både skräms och fascinerar. Jag citerar mig själv lite från en Facebook-grupp: ”Indiepopgarageband med grungeinfluenser från St. Petersburg styrt av en tonårig stonerlolita med långfingret i vädret. Tusen gånger mer intressant än musikaliskt liknande band typ Beach House och annat amerikanskt medelklassdravel.”
Åh, herregud. Nu snackar vi popmusik, riktig popmusik. Och jag fattar fortfarande inte varför folk i min omgivning stör sig på henne, för bövelen, tjejen är sjutton bast och vill vara störst i världen, låt henne vara det. Hon är fan mer vänsterpolitisk på ett inflytelserikt sätt än nån annan popstjärna vi har, Zara förtjänar tusen kramar och en läppstiftsröd inbjudan till socialismen.
Om alla BCNVT-skribenters årsbästalistor räknades ihop och sammanställdes skulle jag gissa att det här är årets mest populära låt, eller? Jag har svårt att tänka mig något annat, det här är så vackert och smakfullt och originellt och gjort för att älskas. Wim Mertens-melankoli möter rap och indiepop med en dödligt snygg musikvideo. Gud vad svårt det måste vara för Viljanen att följa upp detta, jag håller tummarna för att hennes 2016 krossar allt!
Såhär är det, jag älskar Selena Gomez mer än vad du gör, vem du än må vara. Såg du henne live i London 2010? Jag kommer ihåg i somras när jag vuxentobakssnurrig upptäckte videon till ”Good for you” hemma hos min kompis Simon, och om och om igen frågade ”kan vi titta på den igen”? Det gjorde vi, och jag har sett om den många gånger senare. Selena är ju min favoritkändis, men förra plattan var fan inget vidare, och jag är så himla nöjd att hon hittat rätt den här gången. Trots, eller tack vare, all skit hon gått igenom med sjukdom och kändispojkvän och dylikt så kom först fjolårets ”The heart wants what it wants” och nu ett grymt album. Det här må låta hur löjligt som helst, men jag är genuint glad att hon har haft ett så fruktansvärt lyckat 2015. Det är inte lätt att vara kändis i dessa dagar, särskilt inte om man är tjej, folk verkar tyvärr vara extra elaka om så är fallet. Men jag skickar i alla fall tusen ton kramar och kärlek, tack som fan för ”Good for you”, ”Same old love”, och ”Sober”. Vi ses nästa gång du kommer till Sverige!
OCH HUR SKA JAG SAMMANFATTA DEN HÄR LÅTEN DÅ? Alltså, ärligt. Jag hade bjudit upp mina närmaste till mitt 40-årskalas i en stuga i norraste norrland när jag kom på att Go! Team hade släppt en ny låt, och det visade sig att jag tyckte så fruktansvärt mycket om den att mina stackars vänner var tvungna att höra den typ tjugo gånger om dan i en helg. Det är såhär det ska låta liksom: rakryggat, peppigt, stökigt, sockersött, och dödligt melodiskt! Jag har svårt att lyssna på den utan att göra honnör framför högtalarna, femhundra stolta, blinkande, melankoliska ljuskällor av femhundra möjliga.
Det sista ni hör från mig är storyn när J Dillas mor vakade över honom på intensiven:
Dilla wasn’t fully coherent for two days and would ramble to himself, but she heard him talking to someone named ”OD”, murmuring ”Okay, I’ll wait on the bus, the white bus… okey, I won’t get the red bus. Don’t get the red bus.” When she asked him about it later, Dilla told her he’d seen Wu-Tung MC Ol’Dirty Bastard, who died in 2004: ”He explained that ODB told him not to catch the red bus – everyone that catches the red bus goes to hell. He was to wait for ODB and the white bus. Everyone that is true to the game, and true to their music, could have any ride that they wanted.”
spotify:track:76P9ddkwMxFCv0Wycl8ThZ
Det ligger som ett dämpande filter över ljudet i amerikanska konspirationsfilmer från sjuttiotalet, som om ljudspåren var inspelade i ett språklabb täckt från golv till tak med akustikplattor och heltäckningsmattor. Som om inspelningsteknikerna under en period kollektivt glömde möjligheten att lägga till rumsklanger.
Mycket har skrivit om de här filmernas paranoia och kopplingarna till en amerikansk samtid dominerad av politiska mord, Vietnam-kriget och Watergate-skandalen men jag har inte hittat särskilt mycket om hur ljudläggning och miljö ofta samverkar för att skapa en mardrömsaktig, paranoid stämning i framför allt The Conversation och The Parallax View, båda från 1974.
Det finns många fler sevärda konspirationsthrillers från sjuttiotalet – Three Days of the Condor (1975) och All the President’s Men (1976) för att nämna ytterligare två – men just The Conversation och The Parallax View excellerar i heltäckningsmattetystnaden och fetisheringen av senmodernistiska glasmiljöer som jag finner så mardrömsaktigt lockande. Städer och deras invånare tar många skepnader på film men få är så fixerade i sin tid som konspirationsthrillerns tysta bruna värld.
Under den långa inzoomningen mot Union square i San Francisco som inleder Francis Ford Coppolas The Conversation glider ljudet av en jazzorkester som spelar på torget och brottstycken av ljud från torget in och ut och blandas med subtila förvrängningar och förskjutningar som blir begripliga när vi upptäcker att ett ungt par som promenerar runt på torget avlyssnas av flera män med olika typer av avancerad utrustning.
Vi accepterar att ljuden är dämpade, eftersom kameran från början befinner sig på ett stort avstånd från folklivet på torget. Men till och med när kameran tagit oss ner till marknivå är det mesta av det buller som man kan förvänta sig från ett centralt placerat torg vid lunchtid – människor som diskuterar, trafik som passerar, barn som leker – märkligt frånvarande i ljudbilden. I stället är det mikrofonernas försök att fånga in det unga parets konversation, och stänga ute alla andra ljud, vi hör. Bara när paret kommer för nära till exempel en congaspelande gatuartist är det dessa ljud vi hör, som irritationsmoment och störande inslag.
Senare i filmen är miljöljuden på samma sätt frånvarande eller starkt dämpade. Vi kan höra Harry Cauls (Gene Hackman) fotsteg längs en trottoar men som om han rörde sig en bra bit bort, inte precis framför oss som kameran vill göra gällande. När Caul åker lokaltrafik anar man ljudet av det accelererande tåget bara om man anstränger sig. I stället fylls ljudspåret av David Shires i sig själv dämpade och diskreta pianomusik.
Som allra mest hermetiskt blir det i samband med Cauls första besök på det namnlösa företag vars direktör är hans uppdragsgivare. Caul går en stenlagd gång fram till en reception, men hans steg låter som om han går på en heltäckningsmatta. Framme vid receptionen ekar hans samtal med receptionisten på ett sätt som gör att vi förstår att det som ser ut som sten och betong också verkligen är det.
Lite senare i samma scen slår allting plötsligt om. Caul har vägrat lämna ifrån sig inspelningsmaterialet till direktörens unge assistent som försökt rycka paketet från honom och hotat honom. När han svänger runt hörnet till hissfoajén möts han plötsligt av ett mullrande vitt ljud, som från en värmecentral eller industriell luftkonditioneringsanläggning. Samtidigt blir ljuden runt omkring honom groteskt uppförstorade – plinget från hissdörrarna när de öppnas och stängs, skrapet från fötter på hissgolvet – och när pianomusiken återvänder är den högre och mer hotfull än tidigare. Scenen avslutas med ett gnisslande ljud som visar sig komma från Cauls ljudband som spolas när Coppola klipper till nästa scen, i huvudpersonens ljudlaboratorium.
Längre fram i The Conversation utspelar sig en av filmens avgörande scener på The Jack Tar Hotel när Caul ska avlyssna ett möte där han tror att en eller båda de avlyssnade ska blir mördade. Här vältrar sig filmen i en annan av konspirationsfilmernas stora tillgångar, de senmodernistiska jet set-miljöerna med stora glaspartier, bruna heltäckningsmattor och tysta korridorer som redan tidigare exploaterats vid Cauls besök på uppdragsgivarens kontor.
Alan J Pakulas The Parallax View inleds med ett mord i Seattles Space Needle. Scenen där mördaren brottas med säkerhetsvakterna på tornets tak är ikonisk, inte bara för det hisnande perspektivet utan också för att även Pakula effektfullt använder den plötsliga tystnaden efter det ljud- och bildmässiga kaoset på mordscenen.
Vi får sedan följa filmens huvudperson Joe Frady (Warren Beatty) på en ganska konventionell, om än väl berättad, jakt på mördaren och mördarens uppdragsgivare på olika platser i staten Washington och Los Angeles. Det är inte förrän han börjar infiltrera den mystiska Parallax Corporation som miljöerna förändras. I ett mörkt rum, tomt så när som på en centralt placerad stol, som påminner en hel del om den elektriska, får han se en nästan tio minuter lång kollagefilm i avsikt att utröna om han lämpar sig som medarbetare i Parallax Corporation.
Parallax kontor är snyggt med sin ansiktslösa glasarkitektur och omotiverade vågformade stenpartier utanför entrén men det är när Frady anländer till kongresscentrat där filmen ska få sin upplösning som The Parallax View definitivt tar klivet in i den tysta bruna världen.
Typiskt nog tystnar ljudspåret helt när Frady förföljer mördaren uppför en lång rulltrappa med ett gigantiskt glastak i bildens fond. Och jakten fortsätter genom mattklädda korridorer där väggar, dörrar och gardiner alla går i olika nyanser av brunt. Ljudet är lika dämpat som i The Conversation tills trummorna från en marschorkester anas. Under resten av scenen klipper Pakula effektfullt mellan de vulgärt ekande repetitionerna inför ett politiskt spektakel och Frady och kongresscentrats säkerhetspersonal som leker en katt och råtta-lek i mörkret i fackverket under taket.
