Text: LOVE LÄNN
Vägen till Rågsved gick i tjära. Att hinna hem och duscha och vila lite, var det för mycket begärt? Först stod tunnelbanan still (ordningsproblem enligt SL-appen, men det skulle vara på den gröna och nu var det röda som inte gick), så jag tog buss ett från Värtavägen i riktning Stora Essingen. Alltid ett lika lockande äventyrslöfte om en obekant ö, men jag skulle av vid Hötorget. Tänkte att det var snabbare än att ta fyran till Odenplan, men trafiken stockades och efter fem minuters tomgång var det någon som övertalade busschauffören om att öppna dörrarna. Jag slank ut tätt efter.
Gullmarsplan stod det på tåget, på skylten stod det något annat, men jag tänkte att det kanske var skönare att vänta där, ute i den fria luften. Och väl där kom tricket mot Hagsätra bara tre minuter senare
Det stannade dock i Bandhagen. Jahopp. Jag kollade på klockan och tänkte att vilken annan dag som helst hade jag varit framme nu, även om jag hade slutat en halvtimme senare. Det fick bli en promenad, till Högdalen åtminstone, så kunde jag ta bussen därifrån.
Självklart såg jag nästa tunnelbanetåg komma svävandes på spåret. Avgången som hade Bandhagen som slutstation var ett olyckligt undantag och ingen regel.
Dusch, två omgångar tvätt under armarna för att bli av med bakteriehärden som var hårets rötter. Och jag rakade mig, trots att det bara hade gått några dagar sedan sist.
Lördagen innan var jag på en jazzkonsert på Larry’s Corner som jag blev helt golvad av. Framförallt av trumslagaren, jag gick in i något slags trans, jag tror jag kände vad en genomsnittlig Svensson känner när hen går och dansar på nattklubb. Men dunka dunka-disco greppar inte tag i min själ, jag kan inte ryckas med av något som inte överraskar, och är det något jazztrummor är bra på är det att överraska. När man som jag aldrig har lyssnat på jazz.
Det var inte bara trummorna som bultade i hjärtat den kvällen, det var också sångerskan. Oerhört söt, jag hade sett henne på facebook i samband med evenemanget och tänkte att det där vill jag inte missa. Och jag var glad att jag inte gjorde det, min isbrytare om att jag hade hört att Loffe en gång hade nypt Dizzy Gillespie i klockspelet tog mig hela vägen ut på en tvättäkta helkväll på Södermalms sunkhak.
Jag hade nog aldrig varit ute och druckit öl med ett så jämnårigt gäng, det var som man kunde förvänta sig. Ängslighet när jag försiktigt förde fram att Peter Wahlbeck är ett komiskt geni, en massa tuppkycklingbeteende och know it all-mästrande om musik. Jag förstod verkligen att ingen ville veta av unga män om det var så här vi var.
Hamnade lite i bråk med en när jag sade att jag gillade när musik var komplex och oförutsägbar, han hade liksom transcenderat det steget och gillade nu det enkla och stilrena. Jag undrade om han var ett fan av Bo Diddley och han blev fruktansvärt provocerad. Vi enades till slut om att Mike Oldfield var en kompetent gitarrist, även om han tyckte att det ibland dansade farligt nära gränsen till gittarrunkeri.
Inga fördomar kom på skam, men nya började bildas. Jag fick bekräftat att alla som spelar i band har gått på folkhögskola ihop, för även om inte alla hade gått på samma hade varje person vid bordet gått på folkis med minst en av de andra. Men vi var ett stort gäng, och det var bara två från bandet som spelat, så min nya fördom var att jazzmusiker bara umgås med andra jazzmusiker.
Fy fan för unga män, och fy fan för att gå runt ut i natten på jakt efter ett mytiskt ställe som hade öppet till fem. Det enda roliga som hände så sent var att sångerskan, som också trakterade trumpet, spelade en slinga i en och en halv minut på en busshållplats vid Hornstull halv fyra på natten.
It’s a crazy life, som Struten brukar säga, det var en arketypisk figur, en sorts trop, av hur ungdomens festglada leverne tar sig uttryck, men som man aldrig är med om på riktigt. En vacker lögn, som en fröjdefull jul, tandfén och lycklig kärlek. När det hände skämdes jag dock upp över öronen så jag kunde inte njuta av det alls, trots mina framtvingade påhejningar. Det tar väl det osannolika ögonblicket ner på jorden en skvätt.
Klockan tio vaknade jag med fyra timmars sömn i kroppen och huvudvärk, aldehyd och ättiksyra i magsäcken, allmän vätskebrist och livsleda. Det enda jag kunde få ur mig av dagen var att sitta och göra collage av bilderna jag hade tagit kvällen innan.
Av bandet, hade jag låtsats som, men det var egentligen bara av sångerskan. Hon var så fruktansvärt söt. Jag satt för hand och klippte ut hennes figur från de fem bästa bilderna. Kanske kunde det bli något i stil med det ihopklipp jag hade gjort av David Liljemarks framträdande på Det grymma svärdets ståhej på Fylkingen i vintras.
Jag skrev och hoppades att jag inte hade gjort ett allt för dåligt intryck. Mindes tillbaka, hur jag hade skrutit om min egen blygsamma kreativa verksamhet. Hur jag hade låtit mig dras med i tuppkycklingarnas fäktande och provokationer, hur jag hade ljugit och smörat och vid ett tillfälle berättat om en sexuell “erövring”. Allt för att passa in. Framförallt hur jag hade varit lite väl “kladdig” med sångerskan.
Frågan är hur mycket som kunde klassas som kladd, och hur mycket som var normal lite halvflörtig fysisk kontakt. Det blev en del händer på hennes axel och överarm. Men i min värld är ögonkontakt som en puss, och hålla händer nästan att likställa vid full penetration, så den “halvflörtiga” fysiska kontakten kändes som ett stort övergrepp. Man skäms iofs alltid dagen efter, det är svårt att dra några objektiva slutsatser från den känslan.
Innan vi hade dragit från Larry’s Corner nämnde sångerskan att hon skulle gå på Iris Smyles-evenemanget nästa torsdag. Tanken hade slagit mig också, men där slog hon ner spiken i kistan. Fick jag träffa henne igen var det självklart att jag skulle gå på det, även om det kostade mig 350 kr.
Därav att jag rakade mig nu igen, trots att det hade gått mindre än en vecka sedan sist. Jag tog på mig en vit skjorta och en slips också, fint ska det vara.
Förseningarna i kollektivtrafiken gjorde dock att jag inte kunde vara trogen min vana att hänga på låset. På facebook stod det att det började vid 18, ändå var jag där först 18.11. Som alltid gick jag förbi och kollade in, hoppades att ingen skulle ha sett mig, och gick en runda till för att förbereda mig mentalt.
Vad jag hade förstått skulle det komma 30 pers, men jag såg inte fler än 6-7 människor där inne så jag kunde unna mig att vänta en stund. Man vill antingen vara först, och värma upp på plats, eller komma när rummet redan har en behaglig temperatur. Inga mellanting.
Jag hälsade och fick en gratis öl, samt mitt exemplar av Iris Smyles bok Droll Tales.
Jag borde ha valt vin, bättre apk, men vinsyran tar så mycket på magen och jag rationaliserade det med att apk:n var densamma i och med att drycken var “gratis”. Det går inte att dela något med 0, osv. Flydde snabbt till salongen, där det var tomt på folk och fanns stolar att sitta på.
En gubbe som hette Josef eller Joseph (som jag sedan texten publicerades har fått veta var med och startade skivbolaget Silence) frågade om jag var musiker, jag sade nej. Det var ju inte sant, men jag tolkade det som att han undrade om jag skulle spela ikväll, eftersom jag satt precis intill pianot. Vi kom in på att Povel Ramel var oöversättlig, jag försökte jämföra med Serge G men haltade på efternamnet, även det gick inte helt att förstå för en som inte behärskar det forna lingua franca.
Kontext, diskurs, disruption, spektrum, han frågade mig var jag befann mig på spektrat. Är jag så uppenbart autistisk? Det politiska spektrat. Jag höll på att säga att jag är en apolitisk ortodox marxist men hans uppmärksamhet stals av någon annan. Som tur var kanske, det blir så bajsnödigt när man börjar etikettera sig själv så. Men där sattes det punkt för den sista sociala interaktionen med någon som genuint verkade vilja prata med mig.
När det hade fyllts på med folk kollade jag ut i “lobbyn” och såg en söt tjej med glasögon. Hon kollade på mig och jag kollade genast bort. Hon kom fram och satte sig och hälsade.
Jag hade inte känt igen jazzsångerskan när hon hade glasögon. Jag hade förberett vad jag skulle säga, att hela eftermiddagen hade gått i tjärans tecken, men kunde inte få fram något med munnen full av focaccia. Det förhindrade mig dock från att vara jobbig och fråga om hon hade hunnit lyssna på min podd eller låten jag skickade.
Scensamtalet tog fart. Larry och Iris satt på varsin stol på fönsterbänken, men Larry var moderator mellan Iris och publiken mer än samtalsledare.
Jag lyste till lite när jag hörde Iris Smyles nämna Resa till nattens ände. Hade fått för mig att han skulle vara en sån genomsvart cyniker, men jag mindes inte att någonting stack ut i den vägen. Han var någon sorts desertör och det var väl provokativt nog i ljus av första världskrigets romantik om stålbad och pånyttfödelse, om pojkar som blir till män, sedan träffade han en person som dök upp då och då genom handlingen, och så blev han läkare typ. Att vara antisemit gör en inte till en dålig författare, men när jag hörde den som ljudboksinläsning kände jag att jag hellre hade hört något av Sture Dahlström, kanske Bukowski. Don’t believe the hype.
Fast vid det laget hade jag satt mig bakom en vägg, panikslagen över hur tätt med folk det var, kunde knappt andas. Och jag ville inte klämma mig in tillbaka till min röda stol med rygg, inte orsaka onödigt besvär för oskyldiga främlingar.
Dessutom hade en 60-årig storkukad (jag bara antar) amerikan med ett självklart sätt med armar runt unga kvinnors ryggar redan lagt beslag på platsen bredvid den söta jazzsångerskan på pianobänken. Hon hade sagt att hon hellre ville stå upp, men ja, allt beror på sammanhang. Hotad och obekväm eller lockad och lugnad, från mitt perspektiv var utfallet detsamma.
Under toalettbesöket sökte jag upp Jonatan Segel, som hade ställt en fråga under samtalet. Han var inte bara med i ett band jag kände till vid namn, Camper van Beethoven, utan hade också spelat med bland andra Mark Linkous. Oerhört stort. Jävlar vad mycket gott jag slösade genom att som vanligt lajva första halvan av Vem ska trösta knyttet.
Disclaimer: om det är någon vars verk jag är mycket bekant med ser jag det som en plikt att gå fram och prata, men det är svårt att motivera när man inte är insatt. Jag tänkte bara på hur det hade gått när jag gick fram och pratade med Jeffrey Lewis efter en spelning veckan innan.
Jag hade inte ens lyssnat så mycket på Sparklehorse. Mest på It’s a wonderful life, efter att ha sett en bild på Euros Childs i en Sparklehorse-tröja.
Efter scensamtalet köpte jag en öl och ett glas vin. Varför var jag inte i “zonen”? Jag hade tagit dubbel medicin, så jag borde varit mer på hugget. Det var nog alla människors fel. Jag borde inte utsätta mig för sånt, men jag hade hoppats på en repris av kvällen med Lisa Carver i december 2019. Och egentligen var jag ju där mest för att träffa den söta jazzsångerskan igen.
Tillbaka i salongen. Hon satt och pratade med en äldre kvinna vars konstutställning satt upphängd på väggarna, densamma som avbröt mig i samtalet med Josef eller Joseph. Tänk att jag kunde bli svartsjuk gentemot en sån person.
Den enda, förutom sångerskan, som jag visste skulle komma, var “Nestorn”. En ganska upphöjd litterär figur, som jag mest kände till genom att vi båda hade spelat live i en uppsättning av David Liljemarks underliga band FBTG (Felched by the goat), som förakt till Blago bung ett och ett halvt år tidigare. Så det var främst som musiker jag hade stött på honom, litterärt tror jag han hade hängt med malmöligan på 80-talet, och i musikväg hade jag en magkänsla om att han kände Henrik Venant.
Vi var iallafall kompisar på Facebook, och han brukade skicka invites till diverse evenemang på Rönnells. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Bara att jag gärna ville knyta kontakter, jag måste av nödtvång tänka på det här med nätverkande i den litterära världen, varför skulle jag annars ha gått på alla releasefester för magasin pralin. Nätverkande var förvisso bara ett ord jag tog i min mun som ett ironiskt skämt, men det skadade väl inte att utöka mitt magra nätverk av fränder.
Kanske kunde jag nämna i förbifarten att jag hade delat post många gånger på 114 32, Villagatan mer specifikt, och att det hade plingat en klocka när jag fick veta att han var med i gruppen “Samfundet de nio”, som jag inte ens hade vetat vad det var när jag delade där.
Han sprang förbi för att köpa mer vin, och jag knackade honom på axeln. Jag borde sagt hej, kanske skakat hand, men det enda som kom ur mig var “ursäkta, vi har spelat ihop”. “Ja just det, haha”, sade han och försvann ur min åsyn så fort han kunde, och låtsades inte om mig resten av kvällen. Jag hade duschat för andra gången på mindre än 24 timmar, och inte en utan två gånger tvättat mig under armarna med Dubbeldusch energy rush extreme, den röda. Men stanken av ensamhet går inte att tvätta bort.
Tre kvinnor kände jag igen. Det var ett namn som flög i luften, en A.D., men jag visste inte om hon var den snygga i 40-årsåldern, som såg ut lite som Maggie Gyllenhaal, eller kvinnan kring 50 som också såg bra ut. Jag visste inte ens varför jag tänkte på dem i termer av snygghet, för jag är ganska säker på att båda var upptagna. Men det är såna ospecificerade kulturkvinnor som man alltid ser i CM Edenborgs kommentarsfält, och som jag säkert hade sett i “attend-listan” för tillställningar på Rönnells som jag aldrig gick på, om det inte hade varit för att Facebooks inställning till personlig integritet hade stramats åt de senaste åren.
Den sista kvinnan visste jag definitivt namnet på, den fantastiska konstnären J.S. Också oerhört vacker, och kom dessutom från Skottland så det var extra plus i kanten. Förutom att jag hade följt henne på Instagram sedan många herrans år hade vi träffats på Lisa Carvers sista kväll av tre, på Larry’s corner även det, vintern 2019. Vi hade pratat om Trainspotting och Belle and Sebastian innan hon tecknade av mig när jag stod inför publikcirkeln och läste upp vad jag skämtsamt kallar mitt “incelmanifest”, spontanöversatt till engelska.
Jag höll fram teckningen och frågade om hon minns att hon hade gjort den. Hon kom ihåg.
“How are you?” Jag blev ställd. Det är så svårt med engelska, är det en retorisk fråga och socialt smörjmedel? Hon var iofs från Skottland, vilket kändes som det mest skandinaviska anglolandet, men det var väl å andra sidan en fråga om en social rit i Sverige också. Det är bara jag som svarar ärligt, för jag har svårt för lögner.
En stund eftertänksamhet. “I’m good, how are you?” Hon tog inte alls lika lång tid på sig att svara. Tyst några sekunder.
Jag höll på att säga att det var så fullt med folk innan och att jag fick panik och blev klaustrofobisk, och att det var mycket skönare med den mer intima skaran under Lisa Carvers regi, men jag fick bara ur mig “there was so much more people, um.. than last, um… claustrophobic—” innan en av kvinnorna som kanske hette D i efternamn stal konstnärens uppmärksamhet.
Hon sade, bland mycket annat, att “it was so crowded!” Jag är dum i huvudet. “There was so much people”, skjut mig på plats.
Hon sade att senast de träffades måste ha varit på Klaras kurs, och att de borde gå på någon till kurs ihop. Kunde det vara den Klara jag kände? Hon höll ju i kurser, fast om närhet och beröring och sånt. Förmodligen inte.
Den kvinnliga gemenskapen verkade så självklar och avundsvärd från min sida. Jag hade inget att komma med. Tillbaka till mobilen.
När vinet var färdigdrucket fick jag idén att skriva en text om kvällen. Till bcnvt kanske, de hade ju efterfrågat recensioner av kulturevenemang. Jag tog min öl och slog mig ner i soffan i förrummet, det var bråttom att sätta igång direkt så att jag inte skulle glömma bort något. Det skulle bli en bitter och självömkande text, men det är den enda genren jag behärskar så vad fan annars.
“Du är en mycket söt och mycket bitter man”, nå, knappt att jag skulle räknas som man, så då var det bara ett ord kvar i ledet som ingen kunde invända mot.
Väldigt mycket navelskåderi och väldigt lite kultur, men det hade säkert en noveltyfaktor i ett sammanhang där ingen hade läst mig, och ingen visste att jag bara beskrev exakt samma händelseförlopp som alla andra skildringar jag gjort av kulturevenemang. Zachrisson fick ett utdrag av det och bad mig förvånansvärt nog att skicka det till mailadressen, och gärna bifoga lite bilder från kvällen. Jag hade ju inte tagit några av publiksamtalet eftersom jag satt och hyperventilerade bakom en vägg, men det kanske gick att lösa senare.
Rotem Geffen hade jag velat gå och se någon gång på Larry’s corner. En del gemensamma bekanta på Facebook skulle också ha gått på hennes releasefest, men det var överhängande otrevliga personer så jag hade skippat.
Jag hörde henne sjunga “Them heavy people” som duett med Larry i det andra rummet, och jag hade gärna velat sitta där och sjunga med, jag kunde ju den låten som min egen bakficka, men det var så mycket folk där och jag hade ju en text att skriva.
En kvinna satte sig bredvid mig på soffan, och hennes hund hoppade upp och lade sina tassar nära mina knän. Is it okay? Jag hade velat klappa den, men det kändes gränslöst att göra utan att fråga, och pinsamt att ställa frågan.
Den söta jazzsångerskan kom ut. Jag trodde hon skulle beställa något nytt men jag visste sedan innan att hon inte skulle stanna hela kvällen pga anledningar. Hon växlade några ord till konstnären som ställde ut, som tydligen också hade varit på deras konsert i lördags. Om jag inte hade kollat åt sångerskans håll när hon gick ut ur dörren är det tveksamt om hon ens hade sagt hejdå. Men jag var van. Jag var både trött från jobbet och överväldigad. Ingen piff samtalspartner direkt, jag är väldigt dåligt sällskap.
Jag fortsatte skriva. En kille från Missouri började prata med mig. Sedan kom den storkukade amerikanen och frågade om han kände till en viss skribent från St Louis. Jag erkände min dåliga kunskap om staterna. Jag var 18+ när jag fick reda på att en stat hette Delaware, och att det tydligen var den första staten. Han lugnade mig och sade att det inte var någon som brydde sig om den även i USA.
Innan jag gick kom J.S. och lade till Rotem Geffen på Facebook. Jag hade skickat henne en vänförfrågan för länge sedan, som hon inte hade besvarat, och inte reagerat när jag hade nämnt henne i kommentarsfält. Men jag har sedan länge förlikat mig med att jag bara är en modern flanör, en observatör som sitter på sidlinjen och är för lat för att ens ta tag i mina ben och strosa genom den romantiska metaforiska stadsmiljön.
Sammanfattning: bra kväll, det tror jag säkert, det var många som var helt till sig. Men kultförfattaren Lisa Carver låg till grund för mer vitala tillställningar, småskaligt och punkigt. Iris Smyles är säkert jättebra som författare, men jag gick inte ens fram för att få boken signerad eftersom jag skämdes över att inte ha läst den. Kvällen skulle avslutas med en filmvisning, oklart vilken, för jag skulle upp halv sex dagen efter. Jag har ju ett jobb.
En slutsats är att om man vill botanisera med jazzmusiker gör man bäst i att kunna musikteori i termer av romerska siffror, vill man smöra för creddiga nestorer inom litteratur gör man bäst i att vara beläst, vill man få uppmärksamhet från vackra men obestämda kulturkvinnor gör man bäst i att… Vara socialt kompetent, kunna lingot, känna folk och ha gått på kurser.
Och att få uppmärksamhet från söta jazzsångerskor går väl an när hon är i rollen som musiker, det är bara att smöra på, musiker i små band är inte vana vid smicker. Men när man träffar en sådan i andra sammanhang måste man klara sig på egna meriter.
Jag kan inte teori, har inte läst en bok sedan 2018, kan inte beblanda mig med kultiverat vuxet folk, och har inga andra förskönande drag. Det är ett jävla socialt gesällprov alltsammans, man måste enligt konstens alla regler ställa upp sig på display och godkännas av samtliga för att få bli del av gemenskapen. Jag vet inte varför jag gång på gång försöker nästla in mig i ovan nämnda krets(er). Kanske för att jag inte ännu funnit tillhörighet någon annanstans heller.
Evenemanget var nog värt det om man var uppriktigt intresserad och i rätt sinnesstämning, och trendkänslig när det kommer till de senaste hippa exporterna från USAs metropolique. Men går man dit med mål att fördjupa kontakten med en söt jazzsångerska kommer man bli gruvligt besviken. I brist på det, knyta kontakter med den litterära eliten, i brist på det få uppmärksamhet från äldre kulturkvinnor. Och i brist på alla dessa saker vore det nog bättre att bara stanna hemma, borsta tänderna, och gå till sängs i rimlig tid.
Jazzsångerskan var ändå extremt ung, knappt 26, så det hade känts på gränsen till pedofili att vibba in något med henne.
Nu går jag hem.
(Med det sagt: stötta din lokala kulturevenemangshökare! Särskilt Larry’s Corner, för även när du sitter där ensam och har tråkigt är det roligare än det mesta annat)
BCNVT / BIBLIOTEK 