Ett moln av olikfärgade legobitar

Horseface live på Plan B, 19/5

Ett kantigt beat på en sampler, riktiga trummor faller in, en elbas och en gitarr som spelar uppfinningsrika motrytmer för varandra, och så är låten igång. Lite förväntansfullt haltande, som en euforisk ensamdans på kryckor. En fiol, några träblock och på samma gång uppfordrande som svävande sång på finska. Horseface har beskrivits som ett sverigefinskt Raincoats och det ligger mycket i det, men egentligen har de utvecklat ett eget dubbigt sound där allt känns så enkelt, liksom byggt ihop ett popband av klossar. Ett moln av olikfärgade legobitar.

Konstigt nog var det första gången jag var var på Plan B, men har alltid tyckt att det legat så långt bort och i ett konstigt område (dessutom har jag fått för mig att alla har tatueringar och att det bara serveras tråkig indierock och mikrobryggeriöl), så hade det inte varit för att några kompisar drog med mig för att se “Sveriges bästa band just nu” hade jag nog aldrig gått (okej, dessutom var biljetterna gratis). Hade knappt hört Horseface heller, men var förväntansfull pga mina vänners smittande entusiasm. Råkade hamna vid samma bord som bandet precis innan konserten vilket var väldigt trevligt, de berättade om hur man livspusslar och ordnar barnpassning för att kunna få till konserter. Själva spelningen har jag svårt att beskriva, eller se första stycket. Mest av allt påminde det mig om hur roligt det är att hänga med vänner på lokal och uppleva på bra musik igen, som såna där evighetslånga söndagshäng på Distro för 15-20 år sen, då Dr Higgins eller Piotor spelade och Malmös samlade indiescen stod och sålde egenproducerade skivor och fanzines och sommarkvällen aldrig ville ta slut och man kostade på sig att gå ut och dricka öl efteråt och strunta i att gå till jobbet dagen därpå.

Foto: Gianluca La Bruna