Author: Petter Herbertsson

Jag hade inga skivor med David Bowie när jag var yngre, men gillade både Let's Dance och Scary Monsters i 12-årsåldern och minns att vi dissekerade texten till Space Oddity med stor behållning. Ziggy Stardust (låten) var en favorit i tonåren, fast då i Bauhaus version. Annars kan jag inte påstå att jag lyssnade speciellt… Continue reading Gåtan David Bowie →

Stefans lista 1/6 inspirerade mig till att försöka mig på en egen, vilket var lättare sagt än gjort. Vissa år tedde sig fullständigt omöjliga och fick ersättas med EP:s, andra hade hur många kandidater som helst (se exempelvis 1981 där jag i ren protest har med två kandidater som jag verkligen inte kan välja mellan).… Continue reading 50% mindfulness och 50% huvudvärk →

Ibland trillar skivor bara på en av misstag, som i lördags på en fest: någon säger att Flying doesn't Help behöver avhandlas och att det är något konstigt med den, en vag känsla av onödighet och utsuddat självförtroende. Ett grått moln, en sprucken trottoar. En staniolvärld.  Anthony Moore slarvade bort ett O och blev A.… Continue reading Det hjälper inte att flyga →

Jag har varit smått besatt av Norma Winstone sedan jag på måfå köpte Mike Taylor Remembered 2009. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig då, jag hade nog inte ens noterat att det skulle finnas sång med på den skivan, men plötsligt befann jag mig i en helt ny värld där mörka moln tornade… Continue reading Norma Winstone, Victoriateatern i Malmö 28/4 →

För varje dag som går, varje minut som tickar blir man mer och mer övertygad om det meningslösa i att försöka vidareutveckla det konstnärliga i popmusiken, att försöka hitta nya osnitslade banor ut i vildmarken. Det är en ganska deprimerande tanke, även om det i förlängningen kanske inte är så farligt som man tror. Men då… Continue reading Popen som bubblar och kokar över →

Det bästa från 2010-talet: 10 album, 10 filmer, 10 böcker och ett musikstycke. I bokstavsordning. Album: Olle Borg - s/t (2018) David Bowie - Blackstar (2016) Brežnev Fun Club - Il Misantropo Felice (2015) Miho Hazama -  Dancer In Nowhere (2019) Hilberts Hotell - Release of Loss (2019) Kabinett Död - Khatiztan (2017) Most Valuable… Continue reading Mitt 10-tal →

Olle Borg är ryktbar minimalistisk konstnär som säljer tavlor för 100.000-tals kronor. Han är också före detta medlem i Plast och Ruhr, två av Sveriges första industriband (i brist på bättre benämning). Plast släppte sin enda EP på Stranded 1980 (bolagets andra släpp sedan starten), en skiva som ger en ganska charmigt destruktiv inblick i… Continue reading Hur låter blyerts? →

Det finns många likheter mellan Alison Statton & Spikes nya skiva och Left av Most Valuable Players som jag skrivit om tidigare. De är båda exempel på perfekta sensommarskivor som får en att minnas de svala kvällarna på öde badstränder, sanden i fickorna, krasandet av snäckskal under fötterna. Känslan av att augustikvällarna nalkas med sitt suggestiva kräftmörker. De… Continue reading Ett gulnat vykort →

Lately, we've had the feeling that the internet, at the actual peak of social media platforms, has become a crowded town square where everybody wants to be heard, everybody wants our attention and in order to get it, they shout. Out of habit and innocence, we joined the shouting: "Listen to us!" "Listen to us!",… Continue reading Sommarens snyggaste mardrömmar →

I just wanted to say: thanks Lindsay, and thanks Yumi. This one I dedicate to you both.