Dörrman

(ofullbordad anteckning, 150428)

Under en diskussion på ett socialt forum där jag efterlyste tyska författare som jag borde sätta mig in i uppmanades jag att läsa Huvudet av Ernst Augustin från 1962: ”ett mästerverk till bortglömd bok – om en man som står på balkongen (en så kallad balkongståare, ni har alla sett en sådan) som stilla upptäcker att han är gud”. Jag beställde boken, men något gnagde i mig. Jag arbetar som bibliotekarie på ett litet stadsområdesbibliotek, genom en knapptryckning får jag ansiktslösa människor inne på huvudbiblioteket att ge sig ner i mörka arkiv och leta efter bortglömda böcker. Något sa mig att jag borde låtit bli den här gången, men jag valde att vifta bort känslan. Nästa dag levererades boken till mitt bibliotek. En kollega tog upp den ur korgen och läste första meningen:

Dörrman stod på sin balkong och kände sig hotad.

Han tittade undrande på mig, tittade sen på den kalejdoskopiska bilden på omslaget, skakade på huvudet och mumlade nåt om att jag inte borde läsa ”sånt där”, att det inte var friskt. Jag kände mig kallsvettig, något gnagde i mig. Jag arbetar som bibliotekarie. Jag såg tillbaka på min kollega. Vem var Dörrman, varför kände han sig hotad? Varför arbetar jag som bibliotekarie, varför beställde jag den här boken om en man som står på balkongen och arbetar som ansiktslös människa? Nästa dag genom en knapptryckning: en bortglömd kollega stod på sin balkong och kände sig kalejdoskopisk. Jag borde efterlysa en tysk författare. En balkongståare som gnagde i sig bortglömda människor nere i ansiktslösa och hotade arkiv, en som låter bli att levereras till mitt stadsområdesbibliotek. Jag tog boken och läste vidare:

Dörrman levde verkligen
han levde mellan gasklockor och hyreshus
och promenerade i en ström av verklighet
men hemma i sin byrå
hade han en sandlåda med små gasklockor och hyreshus
och i denna sandlåda
levde en man vid namn Asam, som promenerade där i en ström
av verklighet
men som hemma
i en mycket liten byrå också hade en sandlåda
i vilken en man som promenerade mellan gasklockor och hyreshus
övertygad om att han verkligen fanns till.

Då anade jag vem Dörrman var, och jag vågade inte läsa mer