Norma Winstone, Victoriateatern i Malmö 28/4

Jag har varit smått besatt av Norma Winstone sedan jag på måfå köpte Mike Taylor Remembered 2009. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig då, jag hade nog inte ens noterat att det skulle finnas sång med på den skivan, men plötsligt befann jag mig i en helt ny värld där mörka moln tornade upp sig på jazzhimlen, en annalkande storm. Mitt i allt en kristallklar men ändå beslöjad röst, som en skärva blått glas mot kvällssolen. Jag började samla på mig alla möjliga och omöjliga inspelningar med henne, dyra originalpressar från tidigt 70-tal varav hennes debut Edge of Time från 1972 lyste klarast (vid sidan av Neil Ardleys A Symphony of Amaranths så klart, men där är hon ju endast med på 3 låtar). Jag fick också tillfälle att uppleva henne live i Stockholm 2011, då skrev jag följande anteckning i dagboken: ”aldrig har jag sett en hippietant med sådan makalös röst stolpa omkring på en scen i högklackat med sådan pondus. Texter om sjöstjärnor, sjöjungfrur och stjärnbilder, svallvågor av ambientjazz i rött och blått ljus”. Minns också att jag uppfattade henne som ganska bossig mot sina dåvarande medmusiker, en pianist och en gitarrist, det var ingen tvekan om att det var hon som var chefen. 

När hon nu 11 år senare plötsligt dök upp i Malmö hade hon fullt band med sig: pianisten Nikki Iles, och jazzgruppen The North bestående av saxofonisten Mike Murley, trummisen Anders Mogensen, basisten Jonny Åman, och – framför allt: den fantastiske trumpetaren Percy Pursglove. Uppfattade henne inte som speciellt bossig den här gången, snarare lite charmigt disträ och bohemisk. Läsglasögonen åkte fram då och då för att hon skulle ha koll på noterna. Hela konserten tillägnades trumpetaren Kenny Wheeler som hon i olika sammanhang samarbetat med under i stort sett hela sin karriär, så alla låtar var skrivna av honom. Det lät i stort sett exakt som det gjorde på 70-talet, låt vara att hennes röst kanske inte är riktigt lika pigg nu (å andra sidan är hon 81 år gammal, det är makalöst att kunna sjunga så tonsäkert och klart vid denna aktningsvärda ålder). Det började kanske en smula trevande, men hon tog sig väldigt snabbt. Det unika med Normas röst, förutom att den alltid gnistrar som ljus genom ett vattenfall, är att den är så oförblommerat brittisk, och att den inte har ett dugg med soul att göra. Den är helt och hållet hennes egen, ingen låter som Norma Winstone. 

Väldigt roligt att konserten var på anrika Victoriateatern också, de har börjat köra med något de kallar för picknickkonserter, där man får ta med egen mat och dryck, så där satt vi med vin och vinglas och mackor. Vid bordet bredvid satt Jan Sigurd (en av Sveriges mest oförtjänt bortglömda komiker för övrigt) med sällskap och hade dukat upp en hel ostbricka. ”Vem fan e den där Kenny nu då!?” skrek han troligtvis inte helt nykter mellan två låtar när Norma skulle introducera ännu en låt, det var ganska roligt (osäkert om han bara larvade sig eller ej, men ändå). En lokal förmåga vid namn Stellan vrålade ”STANDING OVATION, COME ON! ”till hela publiken precis innan första pausen. På det hela taget en ganska oförglömlig kväll!

Foto: Emmanuel Nyberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.