Då och då har man turen att hitta filmer som talar till en på ett djupare plan, som på något sätt speglar alla ens aesthetics och gör att man vill stanna i dom för evigt. Det behöver inte alls handla om att filmens narrativ är speciellt stark, snarare är det ofta tvärtom, det handlar mer om en känsla, eller “mood” som ungdomarna säger. Jag hade den upplevelsen nyligen och filmen i fråga var Takeshi Kitanos film från 1991: “A Scene at the Sea” . Kitano är mest känd för att senare ha regisserat flertalet lakoniska ultravåldsamma gangsterfilmer med inslag av stepdans. (!!!) ” A Scene at the Sea” är så långt från det man kan komma.
Filmens handling är väldigt enkel; en ung kille jobbar som sopgubbe men drömmer om att bli surfare. Han hittar en halvtrasig surfbräda som han rustar upp och spenderar sedan all sin vakna tid med att lära sig surfa för att bli tillräckligt bra för att kunna tävla. Som outtröttligt troget stöd har han sin flickvän som hjälper honom att kånka på surfbrädan, viker ihop hans kläder på stranden och fnissar åt hans vurpor i havet. Det bör kanske även nämnas att paret är dövstumma, något som ger en drömlik prägel inte bara till filmen utan även till deras tillvaro; det är som att dom befinner sig i en helt privat värld där den yttre omvärlden inte har så stor inverkan.
Jag älskar allt med den här filmen. De milda, nästan lite urblekta färgerna, de otroliga kläderna, det lugna tempot, det romantiska i att vilja lära sig surfa för att fly undan den vardagliga tristessen, det helt magiska soundtracket, som låter som det är skrivet av Ryuichi Sakamoto i samarbete med Tom Wolgers, men framför allt känslan! Jag stannade i moodet i flera dagar och allt jag kunde tänka på var att jag ville gå på en strandpromenad i en sömning japansk småstad men en surfbräda under armen.
BCNVT / BIBLIOTEK 