The Lindsay Cooper Songbook, Café OTO 16/6

yumi

Lindsay Cooper (1951-2013) var synnerligen aktiv i de mer progressiva delarna av den brittiska musikscenen på 70- och 80-talen. Hon spelade fagott, oboe, sax och flöjt med Henry Cow, National Health, Comus, News From Babel med flera, skrev och spelade in musik i eget namn och friformsimproviserade med Feminist Improvising Group (där bland annat filmregissören Sally Potter ingick). Hon var även politisk aktivist, och lyckades bland annat med konststycket att tillsammans med Georgie Born och Dagmar Krause starta en feministcell inom Henry Cow (något som välkomnades av de andra medlemmarna, då hela bandet drevs enligt tidstypiskt kollektivistiska principer). Strax innan millennieskiftet tvingades hon pensionera sig från musiken pga sin MS, en sjukdom som funnits hos henne sedan i slutet av 70-talet. Hon dog i sviterna efter en lunginflammation 2013.

Det är inte helt enkelt att förklara för den som inte är insatt, men man tar sig inte gärna loss ur Lindsay Coopers extremt komplicerade musik om man en gång har fastnat. Det finns starka drag av moderna klassiska kompositörer som Stravinskij och Bartok, Brecht/Weill, jazz, artrock samt klezmer och europeisk teatermusik, allt blandas samman till en halsbrytande helhet av taktbyten, atonala stämmor och galna inslag där man inte längre vet vad som är vad. Det blir gärna till en fixering som gör att man som jag till och med åker ända till London för att bevittna en av de få gångerna den framförs.

Alltså: för andra året i rad besökte jag Café OTO i London för att få höra Lindsays  musik tolkad genom pianisten Yumi Hara. Köade ganska länge utanför eftersom jag ville ha en bra plats. Thurston Moore försökte tränga sig och sa att han hade reserverade sittplatser därinne, men detta visade sig vara ett skämt och han försvann iväg med en väldigt ung tjej istället. Väl därinne träffade jag en sympatisk britt vid namn Toby (även han oboist skulle det visa sig). Det första som hände sen var att Tim Hodgkinson annonserade att Dagmar Krause tyvärr inte kunde närvara pga sjukdom, något som la lite sordin på stämningen (som tur var såg jag henne dock förra året).

chris

Första bandet var The Watts, som faktiskt spelade för första gången någonsin i UK. De bestod av Yumi Hara på preparerad flygel, Chris Cutler på percussion och Tim Hodgkinson på lap steel med effekter, och spelade mestadels improviserad musik vad jag förstod. Stämningarna de byggde upp var både vackra och lite kusliga, med texter om spindlar och Yumi rasslandes med halsband på pianosträngarna. Chris spelade trummor med plastpåsar.

john greaves

Nästa akt utgjordes av John Greaves som fungerade som något slags dramatisk crooner där han satt och framförde några av sina liksom midnattsmörka sånger vid flygeln. Han var mycket charmig och skämtade sarkastiskt om att allt han framförde var så deppigt: ”vänta ni bara…nästa låt är ännu värre!”. Han spelade bland annat Seven Scenes From The Painting ‘Exhuming The First American Mastodon’ från Kew.Rhone, alltid roligt att känna igen sig litegrann! Efter honom tog Chloë Herrington över, hon gjorde loopar av fågelliknande läten som hon sedan improviserade över med sin fagott, mycket fint.

grupp

Slutligen var det då dags för alla på scen, under namnet The Lindsay Cooper Songbook. Förra året utgjordes bandet av övervägande del japaner och kallade sig för Half The Sky, men i år hade de inte råd att åka hit, så kärnan fick i stället bestå av idel medlemmar från Henry Cow. Vilket naturligtvis inte är det sämsta. Ursprungstanken om att minst hälften av bandet skulle utgöras av kvinnor kom dock på skam eftersom Dagmar var sjuk, men det fick vi ju leva med. Yumi gjorde verkligen ett hästjobb, spelade både flygel, synthar, harpa och sjöng alla Dagmars partier (ibland med John Greaves som stöd). Hon inledde konserten med att säga att hon var väldigt nervös för att hon glömt trycka upp libretton till publiken den här gången (meningen var nämligen att vi alla skulle sjunga med i News From Babellåten Anno Mirabilis, vilket gick ganska hyggligt utan text…”just keep repeating ‘The Year’ and you’ll be fine” viskade Toby till mig). Det var en smula vingligt till en början, och Dry Leaf  – här i en version från förra året – fick börja om några gånger innan dom lyckades sätta den…”thanks for being on our side!” flinade John, men tog sig rejält ganska snabbt. Andra halvan av konserten utgjordes av instrumentala stycken från Lindsays filmmusik, samt fyra låtar från Henry Cows repertoar, avslutningsvis den korta och snärtiga Slice.

Att åka ända till London för att uppleva den här fantastiska musiken live känns inte som någon större uppoffring om man säger så. Jag hoppas verkligen att det från och med nu är en inkörd tradition att dom spelar på Café OTO kring midsommar varje år. Nästa gång ska jag stå först i kön!

group hug
Foton: G Franklin

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close