Gyllene ljus och konfessionslösa psalmer

L.T. Fisk live på Asino, 19/9

Asino är ett ganska nytt ställe i Malmö, alldeles invid den famösa “knarkrondellen” vid Folkets park. Förr om åren låg det en ganska vanlig pizzeria här, driven av ett gammalt par som aldrig log, där man kunde köpa billig öl och sitta och snacka ifred. Det går inte riktigt längre; nu är det högljudda hipsters, pasta och naturvin som gäller. Icke desto mindre har de lyckats skapa en riktigt mysig kvarterskrogsstämning med gyllene ljus från diverse loppislampor märkte jag när jag för första gången klev in igår. Genidraget att utmana ungdomarna med mer eller mindre oannonserade “jazz”konserter på tisdagar känns också sympatiskt, inte minst när det gäller valet av artist i L.T. Fisk, en egensinnig lokal förmåga som hållit på ända sedan slutet av 90-talet. 

Såhär skrev jag i sista numret av fanzinet Mina Ögon!!Mina Ögon!! (som aldrig kom ut när det skulle, men senare släpptes i bokform 2006):

“Grunden är enkel: ett stillsamt piano eller en lugn gitarrfigur. Ovanför svävar Johans röst som en kråka runt ett älgkadaver. Ibland överraskar en theremin eller ett surrealistiskt körarrangemang med sin spöklika närvaro.”

Det gäller i viss mån fortfarande. Nuförtiden är gitarren utbytt mot en tramporgel, som Johan Andersson (som han alltså egentligen heter) släpar med sig överallt, om han så spelar i Stockholm. Musiken är i princip densamma, men man skulle också kunna kalla det för konfessionslösa psalmer eller stilla kontemplationer från en sargad själ som äntligen fått frid. 

Jag har sett L.T. Fisk åtminstone ett 10-tal gånger genom åren, men jag tror aldrig han låtit så bra som här, i sällskap av Andreas “Allt är musik” Sjögren på basklarinett och sax. Instrumenten flyter ihop på ett fantastiskt fint sätt (en snabb association är blandningen av kyrkoorgel och klarinett på Richard Sinclairs soloskiva What in the World), basklarinetten skapar liksom en bubblande gryta under de små krusningarna på tramporgelns annars ganska stilla yta. Asino är dessutom så litet att man i princip sitter i knät på musikerna, vilket skapar en rätt så speciell sorts närvaro. Sammantaget: patinerat ljus, sånger, instrumentval och intimitet skapade en nästan magisk stämning, exakt sånt man behöver en i övrigt helt ocharmig tisdagskväll i september. 

L.T Fisks senaste skiva Åsnemanifestet hittar ni här.