Tecknen finns överallt – 18 texter om konstförvandlingar (Bokförlaget Korpen) är den första i en trilogi av böcker med essäer av Magnus Haglund. Vad innebär det att tecknen finns överallt? För mig handlar det, när jag läser essäerna, om en stark känsla av mottaglighet och förundran kring det som finns runt omkring oss, kring konsten, människorna, tankarna, platserna… Det nämns oerhört många namn, men registret består inte av personer som ska checkas av; de finns inte där av något slags snobbighet utan fungerar snarare som noder eller dörrar in i en möjlig gemenskap att sjunka in i, med Haglund som en vänlig ciceron.
Det är oväsentligt om man som läsare känner till alla namn, det som räknas är att man är öppen; högt och lågt, fint eller fult, konst eller pop; de trötta skillnaderna däremellan spelar ingen större roll, kopplingarna är desto mer spännande, och att hitta det intressanta, det som triggar en. Det är så långt ifrån det där samtida kultursidesmaneret (det nyliberala “vi måste ta populärkultur på allvar!”-mantrat), här är det på riktigt, det är folkbildning utan pekpinnar. Tonen är ljus, handlaget lätt, inte akademiskt. Öppenheten, associationerna, friheten i tankarna, och viljan att formulera dessa, är ett slags vänlig anarkism som i dag känns helt livsnödvändig.
I England har det de senaste decennierna funnits skribenter som rör sig mellan konst, pop, litteratur, idéer, politik, historia, bildning, berättande, sådana som Mark Fisher och Owen Hatherley, men i Sverige befinner sig Magnus Haglund i en egen nisch, med stil och patos. Fler borde följa med på den den icke-museala modernismens och popkonstens fortsatta lekfulla resa.
BCNVT / BIBLIOTEK 