Popen som bubblar och kokar över

För varje dag som går, varje minut som tickar blir man mer och mer övertygad om det meningslösa i att försöka vidareutveckla det konstnärliga i popmusiken, att försöka hitta nya osnitslade banor ut i vildmarken. Det är en ganska deprimerande tanke, även om det i förlängningen kanske inte är så farligt som man tror. Men då och då händer det faktiskt att man stöter på en artist som tycks totalt frikopplad från sin samtid både till intentioner och uttryck, som trots tydliga referenser åt alla möjliga håll mer eller mindre av misstag råkat uppfinna ett helt eget språk, som bubblar och kokar över av infall och experimentlusta. Jag frestas att dra internationella exempel som Swoon med Prefab Sprout (tänk vilken förbluffande vulkan av kreativitet), men låt oss stanna vid Sverige, låt oss dra ner på budgeten och bli lite mer obskyra. På 80-talet kanske en sådan artist hette Biljardakademien eller Webstrarna (Den stora saxen), på 90-talet Komeda (Pop på svenska) eller Ny Akustik. De senaste decennierna har jag bara känt en liknande entusiasm över Spaltmeter när jag hörde dem första gången 2017, åtminstone fram tills för några dagar sedan då jag fick en låt skickad till mig från en ung kille vid namn Love Länn.

Arbetsnamnet CMC 112 lär syfta på Citymailkontoret på Kungsholmen, men om vi för tillfället hoppar över just det och låtens ganska bitska text med udden riktad mot ytlig plakatvänster och koncentrerar oss på det rent musikaliska, så står jag ganska handfallen. Vad är ens detta? Initialt kan den väna sången påminna om Carl Myrén eller kanske David Shutrick, men lager på lager av underliga stämmor som tycks leva sitt eget liv gör snabbt slut på dom associationerna. Det över fem minuter långa stycket kanske börjar som något slags folk-indie, men utvecklas snabbt mot komplext arrangerade partier som snarare för tankarna till Picchio Dal Pozzo eller Rascal Reporters. Fast nä, det stämmer ju inte heller. Infallen, kreativiteten och det stream-of-consciousnessaktiga anslaget finns med hela tiden, man är aldrig säker på vilken väg låten ska ta och den tycks skriven helt och hållet på ren intuition. Men Love Länn gör inte svår musik, han är inte Canterbury-progressiv eller Rock in opposition-atonal, han är inte ens speciellt experimentell. Han gör bara pop på ett sätt som ingen annan gjort den innan.

Det finns ganska mycket musik av Love på nätet, som är släppt vid olika tillfällen och under olika namn. Men jag tänker inte länka till den just nu (även om den har klara kvaliteter), eftersom hans nya material är så pass mycket mer intressant. Ni får helt enkelt lägga hans namn på minnet och hålla er till tåls tills vi släpper CMC 112 på vinylsingel på BIBLIOTEK! Ja, det kommer vi göra. Snart.