”THE SHEEN!”

Varför väljer man att skriva om något av det svåraste att beskriva? Något som egentligen bara är en känsla, en sinnesstämning, en tanke men framförallt något visuellt. Well, antagligen för att det är något som följer mig konstant, något som till och med ofta letar sig in i mina drömmar. Jag pratar om lystern, ljuset, skimret, färgerna, skenet – ”THE SHEEN!”- hos filmer, och då framförallt the sheen i amerikansk 70-talsfilm.

Det fanns en tid för några år sedan när jag och min man såg en film nästan varje kväll, en ritual vi aldrig direkt diskuterade eller ifrågasatte utan levde efter. Det var vårat sätt att komma till ro efter dagen, och utan den ritualen kändes dagen inte avslutad. Nu för tiden ser livssituationen annorlunda ut och vi är glada om vi hinner se två filmer i veckan. Och när det är dags att välja vad jag är sugen på är svaret 90 % av gångerna ”amerikanskt 70-tal”. (Övriga 10 % är jämt fördelat mellan Brian de Palma, de Palma-liknande thrillers eller dumma slashers). Det är knappast originellt eller förvånande att man älskar amerikansk 70-talsfilm, men för mig är det framförallt att deras skimmer, deras ”sheen” som lockar mig med sin känsla av trygghet och heimat.

För att tydliggöra, begreppet ”the sheen” är alltså inte något man lär ut på A-kursen i filmvetenskap utan något jag hörde talas om i podcasten The Lex-G Movie Podcast i avsnittet ”Introduction to sheen”. LexG beskriver sheen som:

Visual sheen can be a result of painterly cinematography, a television broadcast signal, a studio`s preferred processing aesthetic, or modern color timing

Nu vet ni vad jag pratar om va? Inte dialogen, inte regin, inte skådespelet, inte storyn, utan det rent visuella. I podden används Clint Eastwood som typexempel; i hans 70-talsfilmer är det ett tydligt sheen; varmt, brunt, gyllene, medan hans 80-talsfilmer har ett helt annat sheen. De har mer ett klassiskt studiofilms-sheen där det ser ut som man helt enkelt tagit ett professionellt filmteam och filmat med ”normalt” ljus. I Clintans ålderdomsverk är sheen:et åter förändrat, det känns mer digitalt, klaustrofobiskt och lågbudget, kanske för att han insett att han inte har många år kvar och därför måste skjuta snabbt och ekonomiskt.

Men jag drömmer alltså om 70-talsfilmernas sheen. Jag vill leva i det ljuset. Mina drömmar ser ut så. Jag önskar att världen såg ut så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.