Det nya är att alla har blivit gamla. En intressant aspekt av att både popfans och artister börjar bli till åren komna är att initierade betraktelser av åldrandet ryms inom popens ramar. När några av de intellektuellt skarpa släpper ny musik under pandemiåren visar sig kroppen vara påtaglig. Bästa låten på Momus nya album Smudger är ”Stop the Body”, en street soul-aktig betraktelse av kroppen som ett frihetens, njutningens och extasens tempel, som sjukdomar, plågor och rädslor inte kan riva ner, som tiden inte klarar av att rubba. Kanske är det ett slags ironi eller förnekelse; i en annan av låtarna vankar döden långsamt i januarisnön (apropå covid-19?).
När vi samlade ihop våra årslistor 2021 här på BCNVT-bloggen kunde jag glädjas åt att så många av oss, oberoende av varandra, förstått att Pet Shop Boys ”Cricket Wife” var årets bästa singel. Förvisso är det Tennant/Lowes finaste stund sedan albumet Behaviour 1990, men jag har ändå svårt att tänka mig att yngre popfans än vi skulle beröras så starkt av textens skimrande minnesfragment och nära döden-upplevelse i kombination med den dramatiskt orkestrerade musiken. ”Time has stopped, the air is still / Nothing moves or ever will / Present tense is future past / Velocity slows so fast ”. Ett tidlöst tillstånd: Förvirring kring kroppens plats i rummet medan minnena av en svunnen tid är levande, starkare än någonsin. Passagen där Neil Tennant nästan skriker ”Get me out … where am I?” kan många pigga själar som känner sig instängda i vissnande kroppar relatera till.
När jag skriver det här har jag ont i min kropp. Handleden smärtar och helst skulle jag vilja ta av mig kroppen och låta medvetandet klara sig utan det fysiska. Plötsligt är det lätt att inse varför det inte är barn och ungdomar som fått och fört vidare idéer om uttjänta kroppar som lägger sig ner och dör medan de rika själarna vandrar vidare. Stop the Body.
BCNVT / BIBLIOTEK 