Lately, we’ve had the feeling that the internet, at the actual peak of social media platforms, has become a crowded town square where everybody wants to be heard, everybody wants our attention and in order to get it, they shout. Out of habit and innocence, we joined the shouting: “Listen to us!” “Listen to us!”, to the point of almost losing our voice. One day, tired of shouting, we realized we had forgotten something really important:
‘We don’t shout, we sing’.
Jag och mina närmsta vänner pratar musik nästan hela tiden. Det är inte som förr, suckar vi och syftar till exempel på att man nästan aldrig ser några representanter för subkulturer i storstäder som London längre (de flesta ungdomar ser i stället antingen ut som surfare eller Dressmanmodeller). Desperat försöker man som utövande musiker ändå hålla igång sina kanaler på sociala medier, skrika ut sina budskap om nya släpp och skivbolag osv, men känner det ändå som att snaran dras åt mer och mer för varje år. Intresset för den oberoende musiken står ungefär i paritet med intresset för poesi. Vilket naturligtvis inte behöver vara nåt dåligt! Det är mest att man förbryllas över att folk i allmänhet mer verkar intresserade av att på olika ekologiska sätt äta och dricka ihjäl sig snarare än att ägna sig åt något med bestående värden.
Nå: i ljuset av allt detta känns det uppfräschande med artister som struntar i alla spelregler kring sociala medier som finns, som musikaliskt sett verkligen lever utanför samhället. Som Northwest, som till och med skrivit ett
manifest. Om man vill lyssna på deras nya
skiva får man skriva upp sin adress på en mailinglista som man når från deras hemsida (om man har tur). Några dagar senare får man ett handskrivet vykort med en nedladdningskod.
Så vilka är Northwest? En duo bestående av Ignacio Simón och Mariuca García-Lomas, som utvandrat från Spanien till Storbritannien för 3 år sedan, mycket mer vet jag inte. De är uppenbarligen inte så intresserade av kändisskap, något de blygsamma visningssiffrorna för deras videor vittnar om. Jaha men hur låter skivan då? Försök föreställa er att This Mortal Coil gjort musiken till den gamla brittiska spökfilmen
The Innocents, ungefär så. Filmiskt och gotiskt skulle många säga, inte minst efter att ha kollat in deras performanceaktiga scenshower (finns många liveklipp på Youtube). Själv skulle jag även påstå att de i sina bästa stunder framstår som en mycket attraktiv slow motionblandning av Robert Wyatt, Brian Wilson och David Lynch. Den sista referenspunkten är viktig, Northwest spelar på ditt undermedvetnas strängar så till den milda grad att du till slut får mardrömmar bara av att läsa deras namn. Den som har sett videon till
Dimaryp vet vad jag talar om, det finns ett före och ett efter. Man blir sig aldrig mera lik.
Foto: Ignacio Hergueta
Like this:
Like Loading...
Related
BCNVT / BIBLIOTEK 