Det hjälper inte att flyga

Ibland trillar skivor bara på en av misstag, som i lördags på en fest: någon säger att Flying doesn’t Help behöver avhandlas och att det är något konstigt med den, en vag känsla av onödighet och utsuddat självförtroende. Ett grått moln, en sprucken trottoar. En staniolvärld. 

Anthony Moore slarvade bort ett O och blev A. More, det regnade oavbrutet och inte blev han gladare av att tappa nycklarna till kompisens lägenhet i en gatubrunn så att han var tvungen att lägga sig ner på marken och bli helt smutsig och blöt om armen. Jävlar. Men vafan det gjorde inte så mycket, han var ändå inställd på att allt skulle gå åt helvete från början och att ingen skulle bry sig det minsta om en punkig halvsmält karamell till LP med alldeles för starka Modern Loversorglar och TG-aktiga noisepartier att blanda upp Bowie/Peter Hammill-soundet med. Så: han  tråcklade in sig i sin skrynkligaste trenchcoat och lade sig till med sin mest ocharmiga rockröst. Han gick ut i trappuppgången och härmade ett skadeskjutet flygplan, ut på gatan. Där stod hans bil. Han flabbade högt åt sin egen spegelbild i vindrutan, satte sig i förarsätet och rattade en stund på kortvågsradion, gick sen iväg och söp ner sig på den äckligaste puben han kunde hitta. 

Genom fönstret såg man honom sitta halvsovande därinne, hans cigarett glödde svagt i mörkret. Men alla gick förbi, och ingen vände sig om.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.