Hur låter blyerts?

Olle Borg är ryktbar minimalistisk konstnär som säljer tavlor för 100.000-tals kronor. Han är också före detta medlem i Plast och Ruhr, två av Sveriges första industriband (i brist på bättre benämning). Plast släppte sin enda EP på Stranded 1980 (bolagets andra släpp sedan starten), en skiva som ger en ganska charmigt destruktiv inblick i hur dåtidens alternativungdom såg på framtidens utveckling. Ruhr, som tyvärr aldrig släppte något på riktigt, lät något mer melodiöst men minst lika ångestladdat och präglades starkt av Mare Kandres expressiva, operaaktiga sång (som hon senare vidareutvecklade i Global Infantilists). I slutet av 70-talet spelade Olle in ett gäng loopar på EMS, på deras berömda Buchla (Aldo Morot från Plast och fanzinet RIP medverkade lite på kortvågsradio). Delar av resultatet lär ska kunna höras i bakgrunden på en låt på ovan nämnda EP, men inspelningarna föll sedan i glömska ända tills Olle ganska nyligen hittade en pappkasse med gamla rullband i ett undangömt hörn i sin ateljé. Magnus Boman på Dilettante nappade direkt, och så blev det en LP.

Det finns ingenstans att lyssna på den här skivan, den finns inte utlagd på bolagets hemsida, inte på Discogs, varken Soundcloud, Bandcamp eller Spotify. Omslaget är ett Olle Borgkonstverk i sig, betydligt billigare än någon av hans tavlor, men den som vill ha ett ex får ändå punga ut med 500 spänn. Framsidan består av en serie prickar i olika storlekar, där man utgår från att varje prick har en bestämd vikt. Det finns 12 olika varianter, 12 olika vikter. Är man sugen kan man alltså köpa 12 skivor för sammanlagt 6000 kr. Dock kan prickarna vara olika fördelade, så teoretiskt sett hade den första kunden kunnat köpa samtliga 144 varianter (=72.000 kr) om hen varit riktigt dedikerad, och sedan satt upp dem på väggen som ett enda makrokonstverk:

OK, men om man inte är överdrivet intresserad av det visuella, varför skulle man ens köpa en skiva för 500 kr som man inte kan förhandslyssna på någonstans, varför köpa en gris i en säck? Jo: om inte annat för att det faktiskt inte låter som någonting du har hört förut, trots vissa ytliga jämförelser (från skivbolagets sida) med Delia Derbyshire, Daphne Oram, och obskyr svensk minimalsynth som Klinik. Dessa namn kan ge en viss fingervisning, men jag tycker inte att det stämmer speciellt bra egentligen. Så hur ska man beskriva storheten i en skiva som mestadels består av grått brus från en trasig TV? Hur låter blöt wellpapp, hur låter asfalt, byggdamm, blyerts? Såhär förmodligen. Stora trasiga högtalare på en nedsläckt teaterscen i en folktom jättesal, endast små röda dioder som blinkar svagt nånstans borta i periferin . Kartonger som slits sönder i ett ekande svart ingenting, betongstycken och rostigt järn som ramlar ner för en trappa i ett rivningshus. Gamla magnetband och fotostatkopior, talsynteser, brända negativ, en vattenkran som droppar någonstans. Svaga radiosignaler från en utdöd civilisation miljontals ljusår bort.

Olle Borgs skiva är ett unikt konstverk som fungerar till 100% både visuellt och ljudmässigt. Köp den idag, prova att skicka ett mess till Dilettantes FB-sida. I morgon kan den vara slutsåld och kosta 100.000 kr på Discogs.