Oförutsedda 2 för 1-upplevelser

De flesta kvällar är jag hemma. Men den här veckan har evenemangen, och därmed de små utflykterna i stan, hopat sig ordentligt. Först var det butohdans, sedan en kväll Under bron – Kväll Höglund – med enbart Kjell Höglunds musik i högtalarna, och i morgon lördag blir det mer dans men inte butoh. Där tar det inte slut, vecka 40 planeras att rundas av med en rad konserter under söndagskvällen.

Jag hoppar tillbaka till butohkvällen, tisdagen. Det var dansaren och koreografen Frauke som gav föreställningen Umi tillsammans med Andreas Tilliander som fyllde Eric Ericsonhallen (i numera avsakraliserade Skeppsholmskyrkan) med djupa basklanger. Det här var tredje gången jag besökte en Frauke-föreställning. Ingen gång har det i första hand varit butohkonsten som fått mig att gå dit, men varje gång har det varit en speciell upplevelse som absorberat medvetandet för en stund, med den intensiva dansen (som inte ska misstas för intensiv som i snabb) och den suggestiva musiken. Jag har hamnat på föreställningarna via musiken och tror inte att jag hade sökt mig till just butoh annars.

Det var människor i alla åldrar i kyrkan. Under föreställningen tänkte jag på hur de hade hittat dit; var det via dansen, musiken eller en tursam kombination av favoritdans och favoritmusik? Någon kände jag igen från andra dansevenemang, han hade definitivt kommit för dansen. Andra kände jag igen för att de brukar röra sig i samma musikvärld som jag. Jag undrade vad de tyckte om det andra som de hade fått på köpet. De som kommit för Fraukes dans fick ju också uppleva musiken, och tvärtom.

På köpet-upplevelsen skulle kunna betraktas som exempel på serendipitet: ‘förmågan att göra lyckliga upptäckter av en slump utan att egentligen leta, eller då man letar efter något annat; förekomsten av sådana upptäckter’. Wiktionary berättar också om ordets ursprung: ‘I ett brev skrivet av Horace Walpole den 28 januari 1754 myntades ordet serendipitet: ”Denna upptäckt är förvisso nästan av den typen jag kallar serendipitet, ett mycket uttrycksfullt ord”, med hänvisning till vad han kallade en ”enfaldig saga med namnet ´Tre prinsar från Serendip´ (nuvarande Sri Lanka); där deras högheter drog fram gjorde de ständigt, genom tillfälligheter och skarpsinne, upptäckter av sådant de inte var ute efter”.’

Vilka upplevelser av det slaget har jag varit med om? Några saker dyker snart upp i minnet när jag tänker efter. Till exempel hur De Sicas Cykeltjuven från 1948, som jag fick se på universitetsbiografen under filmvetarstudierna i Örebro kring 2002, inspirerade mig att börja laga omelett. Jag hade nog inte lagat omelett sedan hemkunskapen på högstadiet, men en tid efter Cykeltjuven åt jag omelett ganska ofta.

Häromåret började jag lyssna på ett radioprogram som min syster nyligen hade tipsat om, Söndagsmorgan i P4. Varje veckas avsnitt har ett tema, och lyssnare hör av sig om erfarenheter som på något vis rör aktuellt tema. I ett avsnitt ringde en kvinna i 60-årsåldern in och berättade att hon hade fått en vana som hon aldrig hade trott att hon skulle få: att rulla upp håret på papiljotter, som hennes mamma brukade göra. Hon hade vid något tillfälle hittat sin mammas gamla papiljotter och tänkt att hon kunde ju testa med några stycken bara, men sedan blev det en vana. ‘Så nu har jag blivit sån själv!’, konstaterade hon i radiosändningen. Jag tyckte om själva berättelsen, inringaren beskrev den oavsiktliga nya vanan på ett så roligt sätt. Men inte bara det, jag blev inspirerad också. Kanske skulle jag köpa några papiljotter och prova? Nu har jag använt de stickiga rullarna regelbundet i säkert två år.

Ett tredje utslag av serendipitet inträffade under sökandet efter en takbar i Tokyo för några år sedan. Vi var ett sällskap på fyra personer som ville hitta ett ställe att dricka öl på, och någon hade hört om en bar på ett tak högt upp i luften. Vi letade efter rätt höghus, åkte upp i en hiss men kom till en takfotbollsplan. Vi åkte ner igen och letade lite till, men sedan bestämde vi oss för att gå till något annat ställe. Vilket? Vi stod på en trottoar i centrala Shibuya och blickade upp mot husfasaderna med alla skyltar för butiker, restauranger och barer. På hörnet av ett hus lyste en liten klargul skylt: Millibar. Vi gick in och upp några våningar och hittade barens dörr. Där innanför fanns ett litet rum, inte större än vårt vardagsrum i 36-kvadrataren hemma i Stockholm. Och det kändes som ett vardagsrum, som om vi kommit hem till mannen bakom baren. Vi hade upptäckt en liten dold pärla, kände vi omedelbart. Ett par unga och ett par äldre besökare satt vid de få små borden som rymdes i rummet, och så vi vid baren. Det är nog mitt bästa barbesök, så jag är glad att vi inte hittade till takbaren, om den nu fanns.

I samband med tisdagens butohkväll berättade Andreas om en tidigare Frauke-spelning, där en äldre kvinna kommit fram till honom efteråt. Han hann tänka: ‘Nu kommer jag nog få höra att det var för hög volym…’, men fick i stället skriva ner sitt namn på en lapp, samt benämningen på den musik han ägnade sig åt, ‘techno’, så att hon kunde lyssna mer hemma.

Serendipitetsupplevelserna går ju aldrig att säkra men blir ofta speciella minnen, och de kan få oväntade efterverkningar.

Skärmavbild 2018-10-05 kl. 18.11.18Skärmavbild 2018-10-05 kl. 18.04.49Skärmavbild 2018-10-05 kl. 17.56.23

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close