10, 9, 8, 7…

Länge har jag velat lära mig att boxas. Varför? Gud vet. Den ultimata formen för att få utlopp för sina aggressioner, har jag nog resonerat. Samtidigt tål jag inte att se våld, läsa om det, för varje mening som beskriver hur en kroppsdel misshandlas vrider sig mina inälvor runt sig själva i obehag. Varje organ får personliga drag och känslor och jag lider med njurar och hjärnor nästan mer än med den kropp och person som omgärdar dem. Ändå: Jag tror inte att människan är ett under av godhet och civilisation som står över sina instinkter, det finns ett våldsamt djur där inne som vill använda knytnävarna eller vad som står till buds.

Sport är ju tråkigt men boxning transcenderar tristessen genom sin anrika historia från gamla greker till Hemingway och blir istället en romantisk och estetiskt tilltalande klyscha. Kanske började min fäbless med Klas Östergrens Gentlemen, där boxningsklubben i Hornstull osade av mystik och murrighet med löfte om dramatik och liv med verkligt innehåll. För åker du på stryk känner du att du lever. Antar jag.

Tjugo minuter in i boxningsklubben Linnéas nybörjarpass på Erstagatan känner jag snarare att slutet är nära. Lokalen är mer än vad jag kunnat hoppas på – stanken av svett ligger som en våt trasa över hela rummet, dova slag mot säckarna ekar under lysrören. Otränad som jag är och med en diet som den dagen olyckligtvis bestått av inte mer än två mackor, två folköl och två cigg tar enbart uppvärmningen givetvis nästan kål på mig. Gruppen är stor och du får inte direkt någon personlig vägledning. Rak höger, vänster, krok, uppercut, och så här parerar du. Handskarna och hjälmarna som är till låns är i bästa fall måttligt fuktiga, i värsta fall stoppar du handen i en liten sjö, samtidigt som svetten stadigt ackumuleras i luften och begreppet bita ihop och gilla läget får en helt ny innebörd. Jag är osäker på om man verkligen ska slå på sin motståndare eller bara markera, men osäkerheten skingras när den blonda tjejen jag tillfälligtvis parats ihop med får in en touch på min haka. Förgäves försöker jag återgälda oförrätten, möjligtvis låter hon mig få in ett löjligt slag vid midjan. Jag går därifrån tacksam över att jag är vid medvetande men frustrerad över min uppenbart bristande teknik.

S2319_Muhummad_Ali_Rumble_in_the_Jungle_Sportsprint_FA_1024x1024

Fascinationen för boxning och dess utövare är vida utbredd. Joyce Carol Oates ärvde intresset av sin pappa vilket resulterade i boken Om boxning 1987. Den redogör både ganska pragmatiskt för olika kända manliga boxare och ställer frågor kring boxningens karaktär och likhet med livet. Faktum är att ju mer jag läser desto mer ointresserad blir jag. ”Kanske en intelligent reaktion”, säger en vän jag dryftar detta med. Jag vill ändå inte gå så långt som att hävda att boxning är rätt och slätt dumt, det vore att förminska den koncentration och skärpa som uppenbarligen krävs för att gå en match. Samtidigt är att boxas lika mycket att ta stryk som att ge, att hålla ut. Eftersom min erfarenhet i princip är lika med noll kan jag inte gå i god för om den sinnesstämning som ett kontrollerat slagsmål skulle lämna efter sig är den av förhöjd livskänsla eller bara fysisk smärta. Eller pengar på banken, om en nu skulle råka vara något slags proffs. Oates citerar författaren och amatörboxaren George Garrett: ”För det mesta är det opraktiskt att bli förbannad”. Ett konstaterande som förtar min främsta motivation. Hon spinner vidare och kommer fram till att ilska säkerligen kan finnas med i bilden, men den är inte riktad mot motståndaren i ringen utan mot något annat, kanske samhällsordningen, då många boxare kom från från underpriviligierade grupper. Så var Muhammad Ali exempelvis tongivande för medborgarrättsrörelsen, och blev hellre av med sin titel och avstod från boxningen i flera år än att låta sig inkallas i Vietnamkriget.

Jag är inte ett fan av tesen att kvinnor automatiskt är fridsamma av sig. Det har förstås världen i allmänhet varit, varför kvinnors boxning givetvis varit en undanskymd historia. Inte förrän helt nyligen får kvinnor boxas i de olympiska spelen, trots att de ägnat sig åt sporten, eller vad det nu är, nästan lika länge som män, om än i mindre och nästan alltid skandalomsusad skala. Nej, jag känner ingen längtan efter att se en match där ögon och näsor svullnar upp. Jag har inte ens sett Rockyfilmerna. Men jag vill gärna kunna puckla på en eller annan snubbe. Och ha sådana där snygga, glansiga shorts. Nästa gång ska jag skriva om schack.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close