Author: Katarina Andersson

Över en oansenlig port på en lika oansenlig gata i Paris sjätte arrondissemang uppenbarar sig plötsligt en färgglad skylt. Adressen 10 rue Servandoni härbärgerar tydligen ett museum för språk och lingvistik, Mundolingua. Vid en första smygtitt genom fönstret ser inte heller insidan ut att göra mycket väsen av sig, men väl innanför tröskeln uppstår en… Continue reading Lingvistiskt initiativ: Om ett säreget museum →

The thrilla in Manilla var den klatschiga benämningen på en av Muhammad Alis mest uppmärksammade matcher. Han mötte Joe Frazier 1975 i den filippinska huvudstaden. Året efter spelades en annan match i samma land, VM-slutspelet i schack mellan Anatolij Karpov och Viktor Kortjnoj. Bara fantasin sätter gränser för vad detta möte i mental boxning skulle… Continue reading Tyst, jag tänker! →

Länge har jag velat lära mig att boxas. Varför? Gud vet. Den ultimata formen för att få utlopp för sina aggressioner, har jag nog resonerat. Samtidigt tål jag inte att se våld, läsa om det, för varje mening som beskriver hur en kroppsdel misshandlas vrider sig mina inälvor runt sig själva i obehag. Varje organ… Continue reading 10, 9, 8, 7… →

Dagens inlägg tänkte jag ägna åt ett ganska obehagligt fysiologiskt fenomen kallat sömnparalys. Känsliga läsare varnas – men i slutändan, valresultatet riskerar att bli betydligt mer skrämmande och kommer dessutom att vara verkligt, till skillnad från en produktion av din hjärna. Sömnparalys är relativt vanligt men ändå ganska okänt bland folk i allmänhet. Jag önskar… Continue reading Hjärnspöken? Tack, gärna. →

När valet närmar sig med stormsteg stegras känslan alltmer av att inte längre orka dalta med så kallade vuxna människor som beter sig som barn i trotsåldern. Men är den lockande oförsonligheten rätt väg att gå? Eller har vi kommit till vägs ände och det kan kvitta lika? Idag släpper The Radio Dept. sin vallåt… Continue reading Klockan klämtar för kappvändarna →

Det regnar här i Stockholm idag, vilket denna sommar ju känns nästan lika exotiskt som ett vulkanutbrott i Observatorielunden. En offergåva till vädergudarna må vara på sin plats, det är ändå skada att himlen förmörkas av moln just idag då stjärnfallet Perseiderna når sin kulmen. Varje år vid den här tiden skär jorden banan för… Continue reading Don’t be a rocker, be a star →

Detta med att blogga på söndagar. Man är marinerad i sprit och vill bara se på tv. Man skjuter på det in i det längsta tills det är för sent att åstadkomma något bortanför det privata. Allt medan det stora projektet blir mer och mer abstrakt. Ser ett avsnitt av Patrick Melrose och förstår inte… Continue reading Caramels, bonbons et chocholats →

Det ska ju vara så fint i naturen, sägs det. Men istället för att klorofyllas av harmoni lamslås jag av bedrövelse och vandrar med långsamma steg runt Kyrksjön. Svårmodet får mig nästan att glömma bort mitt mål - att se och fotografera den ganska sällsynta men kanske ändå inte jätteovanliga svarthakedoppingen. Dess status i världen… Continue reading Ränderna går aldrig ur →

Jag har aldrig tyckt om söndagar. De påminner om döden. Förutom att allt börjar om imorgon. Jag läste Leopardis dialog mellan Modet och Döden. Modet som i fashion, döden som i death. Noterade frasen "och man i Frankrike vanligtvis inte talar för att bli hörd". Funderar på om Modet är av fransk nationalitet eller om… Continue reading Melankolisk, tröstlös, förtvivlad →