Tyst, jag tänker!

The thrilla in Manilla var den klatschiga benämningen på en av Muhammad Alis mest uppmärksammade matcher. Han mötte Joe Frazier 1975 i den filippinska huvudstaden. Året efter spelades en annan match i samma land, VM-slutspelet i schack mellan Anatolij Karpov och Viktor Kortjnoj. Bara fantasin sätter gränser för vad detta möte i mental boxning skulle kunna få för informellt epitet: Yoghurtoffensiven i Baguio, fåtöljfejden, yogis vs parapsykologer eller, nä, där satte visst fantasin stopp i alla fall. Lagom till 40-årsjubileet släpptes i dagarna en dokumentärfilm om detta märkliga arrangemang, Closing Gambit, regisserad av Alan Byron. Men redan 1981 skrev den ena av kontrahenterna, Viktor Kortjnoj, en bok om sin upplevelse av mötet. Antischack gavs ut i Sverige av Askelin & Hägglund, ett ganska kontroversiellt förlag där Kalle Hägglund kom från Oktoberförlaget som ägdes av Sveriges kommunistiska parti. Detta är intressant i sammanhanget eftersom Kortjnoj var en avhoppare som riktade stark kritik mot Sovjetunionen. Å andra sidan gav Askelin & Hägglund även ut Mein kampf.

VM-matchen 1978 stod alltså mellan en dissident och Sovjets stolthet, den regerande mästaren Karpov, som levde upp till regimens alla krav på den gode sovjetiske schackspelaren. Detta var en period när ryssarna dominerade spelet och det var naturligtvis otänkbart att inte Karpov skulle gå segrande ur striden. Vilket också blev resultatet efter en av de längsta VM-matcherna i schackhistorien, med 32 partier spelade under tre månaders tid, från den 18 juli till den 18 oktober. Kortjnojs bok är givetvis en partsinlaga. Indignationen går inte att ta miste på, men det är inte svårt att föreställa sig att det sovjetiska teamet ansträngde sig för att försvåra omständigheterna för statsfienden. Matchen excellerar emellertid i underliga utspel från båda sidor, vilket kanske inte förvånar någon som har minsta kännedom om schackspelare och deras ofta förekommande egenheter. I det här fallet kom dock dessa att i princip överskugga själva spelet mellan två män som en gång faktiskt varit vänner.

Vid det här laget gör Kortjnoj inga försök att dölja sin aversion mot den 20 år yngre Karpov. Han är av meningen att stormästaren hade kunnat utnyttja sin ställning för att få till ett utresetillstånd för Kortjnojs hustru och son, något som säkert förstärkte aggen till att bli rent personlig. Karpov är en “computeraktig individ” och motviljan omfattar både hans “yttre, politiska och schackliga gestalt”. I ett av de sista partierna, när Kortjnoj tillfälligtvis hämtar upp sitt underläge, konstaterar han att Karpov “helt tappat sitt självförtroende; en egenskap som han utan större grund, hyst alltsedan barndomen”. Invektiven haglar även över andra inblandade personer, som Filippinernas representant Campomanes (“Kunde jag ana att han under matchens lopp skulle förvandlas till en grobian”) och sekonden Raymond Keene, som är “en man helt utan moraliska principer”.

Den person som åsamkar Kortjnoj mest huvudbry under själva spelet är en av medlemmarna i den sovjetiska delegationen, Vladimir Zukhar, som är Karpovs personlige psykiater och psykolog. Utöver detta är han en känd specialist på parapsykologi “i vars uppgifter bland annat ingår att hålla telepatisk kontakt med kosmonauterna i rymden”. Under mästerskapet består denne Zukhars uppgift mer precist i att störa Kortjnojs tankebanor med telepatiska attacker. Detta är åtminstone hypotesen från dennes sida. Psykologen placerar sig i de främre raderna och stirrar oavvänt på Kortjnoj, som ägnar mycken tid åt att försöka få arrangörerna att tvinga honom att sätta sig på mer behörigt avstånd. Ett annat anmärkningsvärt inslag är den yoghurt som Karpov får sig serverad under partiernas gång. Genom att frambringa yoghurten, för övrigt smaksatt med en sorts blåbär, vid ett givet tillfälle kunde man signalera till honom vilken taktik han borde följa i spelet. ”Till råga på allt lade jag märke till att Karpov efter yoghurtens intagande började ofta spela med en kulsprutas hastighet”, tillägger Kortjnoj som tillskriver teamets dietist speicalkunskaper i förtärbar narkotika. (Meningsbyggnaden är för övrigt ofta av det kreativa slag som synes ovan, om det nu beror på författaren, översättaren eller slarvig korrektur.)

Vidare: Under det femtonde partiet börjar Karpov gunga i sin fåtölj, vilket naturligtvis retar Kortjnoj som sitter i sin nogsamt utvalda sittmöbel av märket Giro-Flex. Karpov å sin sida besväras av att Kortjnoj envisas med att bära solglasögon med spegelglas. Han motsätter sig även att denne har med sig en geigermätare till spellokalen. Och jag har inte ens nämnt konflikterna rörande vilken flagg den statslöse utmanaren skulle spela under, eller Karpovs plötsliga vägran att ta motståndaren i hand före partiet.

Kortjnoj spelar alltså i motvind, men han får gott om stöd, åtminstone enligt egen utsago. Tips och brev strömmar in, med lyckönskningar från bland andra Sartre och Ionescu. En man från Cambridges psykologiska laboratorium föreslår att man ska visa den gäckande parapsykologen Zuchar Solsjenitzyns böcker “för att irritera honom”. Den mest handfasta supporten erhåller Kortjnoj från två plötsligt uppdykande yogamästare hemmahörande i den omdiskuterade rörelsen Ananda Marga, som misstänktes för delaktighet i flera våldsdåd. Kortjnoj och hans team lät sig dock villigt instrueras av de andliga vägvisarna vilka mediterandes uppehöll sig i spellokalen i syfte att störa parapsykologen eller bara sprida harmoniska vibrationer till sin protegé. Hela truppen fick lektioner i yoga (“till och med Keene stod på huvudet”) och bjöds på vegetariska middagar (vilket dock inte omvände någon av dem).

Själva spelet då? Det inleds med sju remier, sammanlagt kommer 21 partier att sluta oavgjort. Reglerna inför denna tvekamp gör gällande att först till sex vinster står som segrare; det finns ingen begränsning i antal partier, vilket varit praxis både tidigare och senare. Det femte partiet räknade 124 drag och varade i tolv och en halv timme, och var det första i en VM-match att sluta i en så kallad patt. Det innebär att spelaren som är vid draget inte kan göra något giltigt drag, men inte heller står i schack, varför partiet slutar i – remi. Karpov intog tidigt en stabil ledning, men Kortjnoj gjorde alltså en upphämtning efter det 18:e partiet, vilket resulterade i att det 32:a partiet blev matchavgörande. Spelnivån sägs generellt inte ha nått upp till vad man hade kunnat vänta sig av ett VM-slutspel, och efter att ha tagit del av distraktionerna kommer den informationen sannerligen inte som någon överraskning.

Om ett par veckor är det dags för årets VM-match i schack, med start den 9 november i London. De senaste årens gigant, det norska underbarnet Magnus Carlsen (idag 27 år), möter ett annat wunderkind, den italienskättade amerikanen Fabiano Caruana (25). Kan vi vänta oss något som ens liknar spektaklet från 1978, eller för den delen VM 1972, där Bobby Fischer och Boris Spasskij trollband en hel (nåja) värld från Island? Föga troligt, då sporten, eller konsten, vad man nu föredrar, inte har samma genomslag som exempelvis under kalla kriget, där de två tävlande kanske personifierade den rådande polariseringen. Carlsen och Caruana verkar heller inte ha gjort sig kända för något uppseendeväckande kufiskt beteende, även om just Kortjnoj, som gick bort 2016, gjorde ett uttalande om att han tror att Carlsen hypnotiserar sina motståndare till att göra misstag. Schack tycks i alla händelser utöva en viss dragningskraft på personer med allt annat än dussinkaraktär. Eller är det tvärtom? Det är kanske inte underligt om ett spel som kräver så mycket absorbering och koncentration, där du alltid måste fundera över vad motståndaren planerar, framkallar ett visst mått av paranoia? Bara ur Stockholms schackkretsar kan en uppsjö av anekdoter frambringas, men det skulle inte falla mig in att ägna bcnvt-bloggen åt simpelt skvaller… Låt oss istället påbörja ett parti schack – skriv ditt drag i kommentarerna, antalet partier är obegränsat.