Shimizu och saxofonerna i mitt liv

Liksom omkring 300 andra i åldersspannet 29-45 befann jag mig i måndags kväll på jazzklubben Fasching för att uppleva Yasuaki Shimizus saxofonspel. Konserten har redan nämnts här på BCNVT av Stefan Zachrisson och jag ska inte uppehålla mig vid den i det här inlägget, utan vid något som gjorde sig påmint och väckte funderingar i samband med konsertkvällen. (Men jag vill gärna få sagt att jag gillade den mycket!)

Redan några år innan det var dags att välja instrument och börja i kommunala musikskolan hade jag bestämt att jag skulle spela altsaxofon. Jag önskar att jag kunde minnas exakt vad som låg bakom denna starka vilja. Som jag minns det fanns det inga andra instrument som var aktuella för mig. Det året som tidigare års tredjeklassare hade ägnat åt gemensamma blockflöjtslektioner blev för min årskull det första försöket med så kallad ‘musikverkstad’. Den gick ut på att olika musiklärare dök upp i byskolan en dag i veckan (tror jag) och lät oss prova trumpet och trombon en vecka, fiol och cello en annan vecka, klarinett och tvärflöjt osv. Men inte saxofon. Klarinetten gav väl en viss känsla också för hur man fick ljud i en saxofon, men det spelade ingen roll huruvida jag hunnit provblåsa i en saxofon eller inte eftersom saken redan var klar ändå.

Ett helt gäng i min klass började med fiol och slutade ganska snart vill jag minnas. Min saxofonkarriär varade från fjärde klass till och med gymnasiet. Efter studenten försvann det sammanhang som musikskoleverksamheten hade inneburit (regelbundna speltillfällen och lärare som gav läxor, en sorts snäll piska) och saxofonen blev liggandes i sin väska med lurvig insida, som i en törnrosasömn, under många år. Ändå hade spelandet varit viktigt under alla skolåren, som en identitet. Fastän det många gånger tog emot att åka till orkesterrepetitionerna eller öva på veckans spelläxa var det aldrig frågan om att sluta spela. Jag kunde helt enkelt inte identifiera mig med att vara en person som inte spelade ett instrument. Ganska duktig var jag nog, fick fin ton. Men hade jag övat mer under alla de där åren hade jag också kunnat bli tekniskt skicklig på ett sätt som jag skulle uppskatta nu som vuxen.

Vad har det här med Shimizu-kvällen att göra? Jo, den fick mig att fundera på vilka referenser som ledde till att saxofonen blev mitt instrument. Vad hade jag hört för saxofoner som gjort ett så starkt intryck? (Det var inte det smidigaste instrumentet att kånka på eller cykla till bussen med, så det praktiska var knappast ett kriterium vid valet. Särskilt otympligt var det den första tiden, innan jag vuxit ikapp väskan.) Om jag ska spekulera så var det nog sånt som brukar sorteras under beteckningen ‘smörig saxofon’ som utgjorde viktiga referenser under 90-talets första år. Vi hade exempelvis en kassett med Kenny G hemma (han spelade förvisso sopransaxofon, men var tuff med sitt lockiga hår). Jag kan också tänka mig att så kallad ‘rivig saxofon’ gick hem i lågstadieöronen. Kanske ett solo i någon Tina Turner-konsert som jag sett en glimt av på tv. (Sticket i introlåten till Beverly Hills 90210 illustrerar nog ganska bra hur den riviga varianten kunde låta, även om just det introt ännu inte var känt för mig.)

Vad hade hänt om Shimizus musik hade nått mig under de där åren när smaken var formbar som en Play-Doh-deg? Vad hade jag tyckt? Hade jag tyckt att det var högst märklig musik? Spännande? Häftig? Vad hade jag sett för möjligheter för min framtid med instrumentet? Under tiden i musikskolan utsattes jag nog aldrig för mer experimentella sätt att använda instrumentet. Idealet var väl att det skulle låta fint. Kanske var det därför det inte fanns någon direkt drivkraft att fortsätta spela på egen hand efter gymnasiet. Under mitt vuxna liv har saxofonen visat sig från andra sidor som ibland har väckt en viss lust att packa upp och skruva ihop instrumentet igen (det har följt med i flera flyttar men ofta hamnat i en garderob). Saxofoner kan låta på många sätt, har jag upptäckt med åren. Som på Ingmar Nordströms Saxparty-skivor. Som i den typen av typisk norsk jazz som jag brukar kalla fjordjazz (avskalad, sval). Som Dror Feilers brutala blås. Eller, vilken tillhör favoriterna numera, den proggiga cirkussopranen. På senare år har jag också märkt att den tidigare närmast föraktade dansbandssaxofonen har börjat väcka varmare känslor. När den är som bäst kan den kallas stadshotellsaxofon, ett specifikt uttryck som jag försökte beskriva i BCNVT:s fanzine nr 2:

Saxofonen väcker bilder. Jag tänker på Roy Anderssons Giliap som jag inte har sett på säkert femton år. Handlingen minns jag inte, men det måste ha funnits en saxofon någonstans. En googling avslöjar att saxofonen i mitt huvud ingår i en Isfält-komposition för filmen, Valse Busarewski. Samma pysiga saxofon som på japanskivan. Ett närmast öde dansgolv en sen timme på ett stadshotell. Värme, berusning, vemod. Det blir måndag igen, även om orkestern går med på att spela bara en låt till.

Det är som om jag alltmer har accepterat saxofonen så som jag förmodligen upplevde den runt 1990. Kanske dröjer det innan jag närmar mig sådana klanger på min egen saxofon. Alla år som den stått i mörka garderober har gjort att den måste spelas igång ordentligt för att över huvud taget kunna ge några klarare toner ifrån sig. Den är inte obrukbar för det. Med sitt väsande läte har den till exempel fått medverka i fieldrecordinginriktade projekt, som en av många ljudkällor.

Yasuaki Shimizu tappade inte sugen efter skolåren, utan blåste vidare i vitt skilda genrer. Genom honom har jag just upptäckt hur väl Bach passar för en, i klassiska sammanhang, outsider som saxofonen.

Yasuaki Shimizu & Saxophonettes – Goldberg Variations (2015)