Ambiens, appropriering och exotica, Stockholm vs Japan

Fasching var helt utsålt när Yasuaki Shimizu och Visbible Cloaks gästade (29/10). Jag är dålig på att bedöma ålder men de flesta på plats lär inte ha varit påtänkta när Shimizu släppte sina (numera) mest bekanta 80-talsskivor. Det svenska intresset för japansk musik varierar men finns alltid där, och bygger sällan på nostalgi. Japan hittar alltid fram någonstans i samtiden. Den japanska estetiken ser olika ut (och har skrivits avhandlingar om) men är tillräckligt nära och tillräckligt långt ifrån för att fortsätta fascinera; den kulturella approprieringens pendel svänger fram och tillbaka. Föreställningarna och klichéerna både bejakas och tänjs på.

Amerikanska Visible Cloaks har gjort mer än de flesta för att popularisera en viss typ av elektronisk japansk 80-talspop. I deras egen musik blandas eterisk ambiens och upphackad Fylkingen-electronica, i en väl avvägd blandning. Den ena medlemmen, som ägnar större delen av konserten att spela något slags flöjt, ser ut som Ed Sanders i The Fugs 1967 om han jobbade på bank, den andra är en gänglig pottfrisyr från My Bloody Valentine. Projektionerna på scen är matematisk surrealism medan musiken är som att kliva in i ett futurist-orientaliskt spa. Yasuaki Shimizu följer, som en bluesig jazzsaxofon i Twin Peaks, och i mina öron låter han 2018 mer västerländskt avant än Visible Cloaks elektrifierade exotism, och därmed lyckas han inte riktigt fånga min uppmärksamhet.  Dock nog så älskvärt.

På bilden: Spencer Doran and Ryan Carlile (Visible Cloaks) och Yasuaki Shimizu. Fotograf: Johan Fredriksson.