Ränderna går aldrig ur

Det ska ju vara så fint i naturen, sägs det. Men istället för att klorofyllas av harmoni lamslås jag av bedrövelse och vandrar med långsamma steg runt Kyrksjön. Svårmodet får mig nästan att glömma bort mitt mål – att se och fotografera den ganska sällsynta men kanske ändå inte jätteovanliga svarthakedoppingen. Dess status i världen klassas som sårbar, men den har de senaste åren tydligen blivit mer livskraftig i framför allt östra Svealand. Den häckar exempelvis i den här sjön, som är belägen mellan Norra Ängby och Bromma kyrka.

IMG_0333_Fotor
Det är inte alltid man ser sjön. Men ser schön.

Sjön är mycket liten, med raska steg går du nog runt den på en tjugo minuter. Fördelen med detta är att fåglarna aldrig kan befinna sig på särskilt långt avstånd, resonerar jag. Det trevliga med svarthakedoppingen, och även dess nära släkting, skäggdoppingen, är att de nu har ungar och att dessa har randiga huvuden. I närheten av sådan näpenhet går det inte att förbli dyster, resonerar jag vidare.

Från en brygga som går ut i vattnet, där en äldre man med teleobjektiv trängs med en fiskande barnfamilj, identifierar jag genast skäggdoppingen med två telningar. Men sjön är trots allt mer än en vattenpöl, och de är för långt borta i alla fall. Fåglarna blir små och suddiga på displayen, även om ränderna låter ana sig. Motgången kompenseras något inne i den så kallade fuktlövskogen, där jag får syn på en en ganska spännande taltrast.

IMG_0387_Fotor
Taltrasten, Turdus philomelos, är ”rätt skygg och tillbakadragen” (Rosenberg 1968).

Här får man gå på utlagda träspångar och klibbal och ormbunkar speglar sig i det omkringliggande vattnet. Jag gör ett halvhjärtat försök att vara lite mindful. Det går sådär, eftersom jag bara tänker på att jag nu strävar efter att vara mindful, och jag är snart, i dubbel bemärkelse, tillbaka där jag började.

På den större brygga som finns här råder total badhets, fastän det inte ens är särskilt varmt, enligt min enkla åsikt. Jag tar ingen notis om badarna utan spanar efter andra livsformer i vattnet. En sothöna, en gräsand, och voilà: Svarthakedoppingen uppenbarar sig. Avståndet är fortfarande för stort för att få någon bra bild, och fågeln liknar till en början mest bara ett svart lurv, men de iögonenfallande rödgula tofsarna på huvudet avslöjar den strax. Jag låter den berömde ornitologen Erik Rosenberg fortsätta: ” Svarthakedoppingens svarta, yviga och liksom behornade huvud är alltså mycket grant, i solsken blänker bandtofsen som glödande järn ner mot det röda ögat.” Som ni förstår är det inte många fågelkännare som når upp till Rosenbergs poetiska klass. Om skäggdoppingen säger han med en intressant kursivering följande, också ur Fåglar i Sverige, fjärde upplagan 1968: ”I flykten är han lång som en stång”.

20180701_195254
Doppingar och lommar, ur Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige.

Den skådade svarthakedoppingen i Kyrksjön är dock solo, kanske ungarna har hunnit bli självständiga. Det har säkert gått bra för dem, ty ”De båda makarna rufva vexelvis och visa hvarandra mycken ömhet; äfvenså vårda de sina ungar med stor omsorg och sjelfuppoffring”, som fastslås av August Emil Holmgren i andra delen av Skandinaviens Foglar utgiven 1871. Var denna ömma make/maka blivit av är också oklart, jag lommar tillbaka mot Brommaplan med badarnas stoj ringande i öronen.

37948092_10160734435250302_1201197061567938560_n
Svarthakedopping med högljudd avkomma. Foto: Simon Olofsson 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close