Någon annan, något annat

Ibland behöver man gå åt ett annat håll, tänka på andra saker, pröva alternativa vägar, hamna i andra omloppsbanor, bli genuint förvånad.

Någon frågade mig för ett tag sedan vad jag lyssnar på nuförtiden. Svaret är sedan ett tag: Wizzard. Det har inte gått en dag under de senaste fotbollsveckorna utan att jag lyssnat på någon av Roy Woods geniala transformationer av Phil Spectorarvet. See My Baby Jive, Angel Fingers, I Wish It Could Be Christmas Every Day, Wear a Fast Gun, Dear Elaine. Det har blivit ett fysiskt behov och det självklara att lyssna på, till exempel i halvlek eller när det blir för tröttsamt att höra de utdragna studiokommentarerna efter matcherna.

Vad är det jag gillar så mycket – det storslagna och simpla i perfekt förening, ackordvändningarna som staplas på varandra och bildar labyrintiska konstruktioner, evighetspalats i popformat, skörheten och mastodontanspråken, glamkaraktären som är så överdriven att den blir sin egen patafysiska popmusik, euforin som inte vet några gränser? Eller Roy Woods märkliga förmåga att gång efter gång byta tonart när låten kommer till refrängen, så att det blir ett egenartat collagemakeri, flera verkligheter i en, och ändå är alltihop superbarnsligt, wham bam thank you mam i oändligt många variationer?

Roy Woods tidigare grupp The Move har jag ju lyssnat på och uppskattat mycket, och den korta sessionen i Electric Light Orchestra, på gruppens första album, har jag också gillat. Men det här med Wizzard har av någon anledning gått mig förbi. Det var först nu i början av sommaren, i samband med den stora Abba-essä jag arbetar med för Ord & Bild, som Wizzard dök upp som referens. I Carl Magnus Palms fascinerande knappologiska genomgång av Abbas inspelningar, The Complete Recording Sessions i den reviderade och utvidgade utgåvan från 2017, beskrivs en likhet i ljudbilden mellan Waterloo och See My Baby Jive. Det där var jag naturligtvis tvungen att kolla upp och fastnade omedelbart i Roy Woods vindlande låtkonstruktion.

Och sedan har det bara fortsatt. Det känns stort och större. Mer och sedan ännu mer. En psykedelisk skattkista, fast i helt annat format. Överväldigande glammigt, osannolikt romantiskt, direktverkande melodiskt. Fantastiskt bra helt enkelt. Sån popmusik som jag gillar. Kanske också du?