Somrar som dessa, när dagarna är dallrande heta, och den enda blåsten som märks är den som fört bort allt av värde i ens hjärna, hyser jag särskild avund gentemot Djävulsbibeln.
Tre trappor ner i Kungliga Biblioteket, i rummet som kallas Skattkammaren, vilar den behagligt bakom glas. Inte för varmt, inte för ljust, tack vare en klimatiserad monter. Den är böckernas högkänsliga person, och specialbehandlas därefter.
Men inte bara det ska störa mig. Den har också levt ett rikare liv än jag. Mystiskt, fartfyllt och med flera dramaturgiska vändningar.
Enligt legenden är Djävulsbibeln, eller Codex Gigas, latin för stor bok, den väger 75 kilo, nedtecknad av en dödsdömd munk under medeltiden. Munken lever i vad som idag är Tjeckien, och har gjort sig skyldig till att bryta mot en helig klosterregel. Som straff för detta bestämmer de äldre i hans order att han ska muras in levande.
Munken grips av panik, men snart får han en gudomlig uppenbarelse. Som botgöring för sina synder ska han författa böckernas bok. Den ska innehålla bibeln och precis all mänsklig kunskap – och dessutom skrivas under bara en natt. De äldre är skeptiska, men munken insisterar och får till slut igenom sitt förslag.
Framåt midnatt står det klart att han aldrig ska bli färdig i tid. I ett utslag av desperation ber han därför Djävulen om hjälp, och legenden säger att Djävulen tar sig an uppdraget. Innan solen går upp har han skrivit 310 pergamentblad, fyllda med dekorerade anfanger och en kombination av text som inte existerar någon annan stans i världen. Gamla och Nya testamentet, magiska besvärjelser, kalendrar, forntida historier…
Bredvid en handledning i exorcism finns även vad som ska ha gett boken dess namn: en helsidas porträtt av Djävulen, såsom han under medeltiden framställs. Med klor och med horn. Men till skillnad från liknande målningar under samma era är han helt ensam, och befinner sig inte i helvetet. Har Djävulen slitit sig fri, vuxit sig starkare?
Idag har legenden tappat om inte i charm så i styrka, och ses snarare som en del av en litterär genre. Som Umberto Eco visar i ”Om fulhet” florerar under medeltiden, och närliggande sekel, liknande legender om pakter med Djävulen. T.ex. den unge hedningen Cyprianus som säljer sin själ till Djävulen för att få flickan han älskar.
Att det är just under medeltiden Djävulsbibeln författats stöds av ett citat som hittats i boken, från år 1229.
Trots att många frågetecken kvarstår är det också möjligt att kartlägga var boken befunnit sig sedan dess tillkomst:
Några decennier efter har boken blivit berömd, men klostret där den förvaras är nära ruinens brant och för att undvika bankrutt säljs Djävulsbibeln till ett annat kloster, utanför Prag. Även detta kloster drabbas av problem med pengar, och i samband med en pest som dödar tiotusentals beordras de nya ägarna att återlämna boken.
I sitt ursprungshem antas den stanna tills kejsare Rudolph II, som är besatt av det ockulta, gör ett livstidslångt ”lån” av bibeln 1594. Rudolph blir med åren antisocial, paranoid och galen och tvingas abdikera. Eftersom både hans familj och bundsförvanter överger honom dör han slutligen ogift, ensam, och utan makt och arvingar.
1648 tar fiender, i detta fall den svenska armén, över Rudolp II:s kungarike, plundrar hans kungliga bibliotek och rycker åt sig Djävulsbibeln. Boken ges till monarken Kristina, som nu styr i Sverige. På hennes order placeras den i slottet Tre Kronors fängelse.
1654 väljer hon att konvertera till katolicismen – en stor skandal – och planerar en exil i Rom. På vägen dit glömmer hon dock att packa Djävulsbibeln och 50 år senare går den nästan upp i rök, då det börjar brinna i slottet. Det sägs att en av Kristinas tjänare räddar boken från lågorna, kånkar den till ett fönster och slänger ut den. Sidor flyger, några försvinner för gott och enligt kyrkoherden Johann Erichson landar boken i huvudet på en åskådare.
Till Kungliga Biblioteket i Stockholm slott kommer krigsbytet 1649, ett år efter Trettioåriga kriget, och sedan 1848 har den bevarats i lokalerna i Humlegården. En svensk stolthet från Prag, som snällt fick låna boken tillfälligt mellan 2007 och 2008 för en utställning på deras Nationalbibliotek.
Men vem eller vilka har skrivit boken? Och varför? Olika specialister på Djävulen, bibeln, paleografi m.m har analyserat Djävulsbibeln och slutit sig till att det är en ensam mans verk. Troligtvis en självlärd och ambitiös munk, som velat bli fri från synder. Under medeltiden var avskrivning av andra skrifter ett vanligt sätt att göra bot.
Munken, tror man, låste in sig frivilligt i en cell, och gick upp i sitt bokprojekt. Inte inspirerad av ondska, som i legenden (eller som Fred Parker menar att Blake och Byron gjorde, se boken ”The Devil as Muse”), utan av ära. Djävulsbibeln skulle tjäna som upplysning. Att Djävulen tar sådan fysisk plats, kan ha att göra med en önskan att visa på ondskans stora betydelse. Eller att imponera på läsaren genom att överträffa äldre bilder.
Men det som imponerar mer än porträttet är snarare den disciplin med vilken munken arbetade. Mellan 24 och 30 år uppskattas han ha varit upptagen med sin bibel. En pina för ryggen, antagligen också handlederna. Fingrarna. Men han gjorde det för att han var dedikerad.
Jag lämnar Kungliga Biblioteket med en undran om vad jag levt för liv, varför har det inte innehållit en klosterordern, och vilken text som skulle sluka mig så fullständigt.
Varenda gång det är min bloggdag drömmer jag om en faustisk pakt med Djävulen. I utbyte mot min själ ska jag få ett inlägg skrivet. Det händer inte. Värmen är helvetet, och det närmsta jag kommer Djävulen är den skepsis som tittar fram efter allt som är färdigt. Den skrockande rösten: But is it art?
BCNVT / BIBLIOTEK 