Den läskigaste boken i biblioteket heter ”Föda utan rädsla”, den var jag tvungen att lägga i frysen som Joey i Vänner. Ingen bok som gick in för att skrämma mig kunde nånsin bli obehagligare än den, vars syfte måste varit att lugna mig. Jag skulle gärna citera nåt typiskt stycke, men den ligger i frysen.
Läser nu Om konsten att flyga – säkerhetsinstruktioner, och önskar så intensivt att den sortens bok funnits inom de områden där mina rädslor är som störst: svarta vatten, blodprov, föda. Wiveka Wachtmeisters bok kretsar kring flygrädsla, och genom teckningar, texter och broderier försöker hon och ett antal medverkande att eventuellt bearbeta den rädslan.
Det är en bok som ömsom tassar runt problemet, avleder uppmärksamheten i stil med sköterskans ”Vad jobbar du med då?” sekunden man blir stucken i armen. Wachtmeisters noggranna penna som stirrar ner i pappret under flygning och blir ”Ytterligare en Pariskarta, men den här är extremt detaljerad” eller en vacker akvarell över hur man tar sig till Maupiti.
Och ömsom tar skräcken vid hornen och säger:
”En skakig landning på Arlanda flygplats. Kaptenen påstår att det beror på att landningsbanan är för kort. Den kommentaren tycker jag är oroväckande, dessutom har jag aldrig hört den förut.”
Eller detta som någon nedtecknat på café:
Och tänk om alla livets rädslor kunde behandlas med såna här diffusa och röriga men ändå lugnande böcker.
Min sons rädsla för kottar, min kompis rädsla för påfåglar, en ganska vanlig olust inför siffran 666. Rädsla för blåst. Rädsla för knappar. Kollektivtrafik ute i Europa. Rädsla för färg eller färger. Rädsla för knän. Rädsla för böcker, eller kanske inte den förresten.
BCNVT / BIBLIOTEK 