Igår mötte jag A vid Mariatorget strax efter klockan 18 för att köpa var sin glasstrut att äta i rekordvärmen (som snabbt skiftade tillbaka till mer midsommarliknande förhållanden, omkring 18 C visar termometern utanför köksfönstret idag). Vi möttes utanför tunnelbaneutgången och promenerade mot torget. Efter några dagars inomhusisolering på grund av förkylning kändes folkvimlet lätt överväldigande. Ganska många som rörde sig kring torget var hundar, och ganska många var människor som spelade boule, ett säkert sommartecken på Mariatorget. Vi passerade två boulespelande människor och fick syn på en som också lagt märke till det pågående partiet, en liten hund. Jag kunde inte avgöra om det var en valp men entusiasmen inför kloten som kastades utstrålade en sorts valpighet. Voff! utbrast den åt varje glänsande klot som for förbi ett par meter framför nosen.
Vi saktade in, till och med stannade upp en stund, för att titta på hunden som tittade på boulespelet. Först blev vi glada över att se en söt hund som engagerade sig i de främmande människornas aktivitet. Sen blev vi också glada för att vi märkte att mannen som höll i hundkopplet tog hundens bouleintresse på allvar. Han drog inte i kopplet – ‘Kom nu, vi ska vidare!’ – så som man så ofta ser; sträckta koppel med en otålig människa i ena änden och en omsorgsfullt sniffande hund i den andre. Mannen som höll i kopplet lät hunden titta på kloten som damp i ner i gruset – voff! – voff! – i lugn och ro, fastän han själv riskerade att uppfattas som en närgången åskådare. Hunden och mannen stod där ganska länge, kanske ett par minuter, eller om det var kortare men kändes som länge.
Sådana små scener kan förgylla en dag, eller flera dagar. Jag tycker väldigt mycket om att råka bli åskådare till vardagliga situationer som ibland kan tyckas allt annat än vardagliga i sin märkvärdighet. Märkunderligt, brukade mormor säga när något var konstigt. Det är ju rätt bra: man lägger märke till något underligt. Det behöver inte vara just konstigt eller underligt, men bara fånga ens uppmärksamhet, om den är tillgänglig.
Tillgängligheten har jag tänkt en del på när det gäller vardagens upptagenhet av smarta telefoner och alla möjliga flöden av intryck som slukar ens uppmärksamhet. Vad gjorde jag innan jag skaffade en så kallat smart telefon? Det var inte så länge sedan, 2011, men jag har svårt att minnas. Jag antar att jag stirrade ut genom buss- och tunnelbanefönster, lyssnade på brusiga radiosändningar med den lilla fickradion och lurar i väntan på att kliva av. Ibland är det ett högst medvetet val att plocka upp mobilen ombord på bussen eller tunnelbanan, en effektiv avskärmning (men kanske inte så mycket avkoppling som man vill tro?). Men ofta sker det likt ett tics, en stunds ickeaktivitet infinner sig och handen söker efter mobilen i väskan utan att jag egentligen vill veta något om det som flödar i apparna. Jag kan sakna att få ‘stirr’, att en längre stund bara titta på ingenting särskilt. Kanske förekom det tillståndet som mest i barndomen (riktigt små barn har ju också privilegiet att kunna stirra på andra människor utan att uppfattas som okänsliga, påträngande). Jag har minnen av att jag som barn och kanske också som något äldre kunde ligga och titta upp i taket eller på ett tapetmönster eller en trädkrona som det blåser genom och att det pausliknande tillståndet kunde vara en stund. Med en ständigt internetuppkopplad telefon i fickan blev sedan stirret drastiskt undanskuffat i tillvaron. Det är många små förunderliga vardagsscener jag måste ha gått miste om i och med det.
En kväll för ett par år sedan var vi ett gäng som satt på söderbaren Bleckan, eller Blecktornskällaren. Två av oss fick syn på en man som passerade på trottoaren utanför fönstret. Han drog på en kontorsstol med hjul. Han rullade fram stolen till övergångsstället och stannade i väntan på grön gubbe. En stund senare tittade någon av oss ut genom fönstret igen och mannen var kvar. Han hade inte korsat Ringvägen när ljuset slog om till grönt, men satt nu på stolen. Länge satt han där, vi tittade ut mot korsningen då och då. En märkunderlig scen som vi råkade lägga märke till och som jag inte har glömt fast flera år har gått.
Det är roligt att lyssna till eller läsa texter av personer som har lagt märke till saker. Filmer som innehåller scener där inget avgörande förlopp skildras, utan bara betraktar det pågående, detaljer, stämningar, är ofta bra. Att filmaren har kostat på sig mer än det mest nödvändiga som för handlingen vidare. Sådana filmer, eller åtminstone just de scenerna, stannar ofta kvar i minnet. När Juliette Binoche i en lång scen står vid en strykbräda och stryker ett klädesplagg i Hanekes Kod okänd (2000), eller när det blir morgon och syskonen som delar lägenhet vaknar till Pale Blue Eyes i Tran Anh Hungs När solen står som högst (också 2000). Eller som i en film jag råkade på i våras på Svt Play, Alice resa (Lucie Borleteau, 2014), där den kortspelande fartygsbesättningen betraktas en stund genom fönstret från däck.
Ett verk vars hela poäng är att lägga märke till saker i omgivningen är George Perecs bok An Attempt at Exhausting a Place in Paris (1975). Gul bil passerar, två duvor lyfter från marken, buss saktar in, fem personer och en hund stiger ombord. Ungefär så förlöper texten. Kanske är bokens blott sextio sidor den radikala sommarläsning som kan påminna oss om allt som pågår om vi tittar upp, inte hastar vidare med blicken eller låter den slukas in i telefonens oupphörliga flöden (som i och för sig också kan bjuda på märkvärdiga upplevelser). Tillåt blicken att få stirr, på en hund som ser på boule, eller något helt annat.
BONUS, på temat stirr: en bakom kulisserna-video från Hålet på Orionteatern i vintras.
BCNVT / BIBLIOTEK 