I huvudet på en termostat

För ett antal år sedan skrev jag en artikel utifrån en utställning i Botkyrka konsthall där frågan om människors och djurs medvetande aktualiserades. Är djur medvetna på samma sätt som vi människor, var ett av spörsmålen de medverkande konstnärerna ägnade sig åt. I samma veva hade jag hittat en bok i det välfyllda bibliotek som fanns i lägenheten där jag bodde. Den såg gammal och mystisk ut men visade sig vara utkommen så sent som 1996 och hade nog fått sin patina tack vare lägenhetsinnehavarens något oförsiktiga hantering. Det rörde sig om The conscious mind av den australiske filosofen David J. Chalmers, en man vars yttre måste ha boostat hans popularitet; de unga årens svallande hockeyfrisyr med kort lugg som framhävde de välvda ögonbrynen, den lite böjda nästippen och det kraftiga käkpartiet, övergick i en mer ostyrig skäggbetonad surfarlook medan mannen av idag har kammat till den silverfärgade manen något när han ger sina TED-talks.

Chalmers är ett av de stora namnen inom medvetandefilosfin och ägnar sig åt dilemmat som medvetandet utgör; en aspekt som på grund av sin abstrakta karaktär länge negligerats av neurovetenskapen. Detta är inget ämne jag behärskar på något sätt och jag har fortfarande inte läst nämnda bok från pärm till pärm, men när jag bläddrade i den var det speciellt ett avsnitt som fängslade mig.

Bakgrunden är utforskandet av det så kallade svåra problemet. Detta problems motsats är förstås lätta problem. Exempel på dessa lätta problem kan röra skillnaden mellan sömn och vakenhet och hur vi reagerar på stimuli från omgivningen. Svar på dylika frågor brukar framkomma genom att mäta hjärnverksamhet i olika situationer, och så vidare. Det svåra problemet däremot är hur vi kan ha subjektiva upplevelser av den information som hjärnan behandlar, det som gör att vi är medvetna om hur det är att vara.

Jag tolkar Chalmers som att han anser att förutsättningen för en sådan erfarenhet inte behöver vara mer än just reaktion på information. Det krävs inte ett speciellt utrymme i hjärnan, eller ens en hjärna alls, för att åstadkomma en upplevelse av medvetande. Reaktioner på stimuli sker som bekant hos både människor och djur, även de enklaste livsformer. Faktum är att även ting reagerar på information, elektronisk apparatur torde utgöra det mest uppenbara exemplet. Och här kommer vi till rubriken som fångade mitt intresse:

What is it like to be a thermostat?

Varken termostaten eller till ett exempel en sork påstås ha någon form av självmedvetande, en känsla av ett jag. Men, även om det ter sig omöjligt att bevisa, sorken skulle enligt resonemanget ändå kunna ha en erfarenhet av vad det är att vara sork. Det är när jag försöker föreställa mig detta slags “mellanmedvetande” som jag drabbas en ganska angenäm men frustrerande yrsel. Vilken bara tilltar när Chalmers drar det till sin spets och väljer att titta på en extremt enkel form av informationsbehandling som pågår i något icke levande, den nämnda termostaten.

En termostat har enligt uppgift bara tre informationslägen: Det ena leder till att det blir varmare, det andra till att det blir kallare och det tredje leder till ingenting alls. Filosofen menar att dessa tre lägen motsvarar tre olika upplevda tillstånd och frågar sig sålunda, vilken karaktär har dessa olika lägen? Och i förlängningen, hur är det att vara en termostat? Säkerligen inte särskilt intressant, svarar han själv, men tanken på den medvetna termostaten har gäckat mig i alla dessa år och fortsätter att så göra och mitt försök till klargörande beskrivning är i bästa fall fåfängt, i sämsta fall rent felaktigt. Eftersom jag länge haft en utläggning kring helgens Harmoni Expo i tankarna har jag också börjat fundera på om Chalmers kan ha inspirerat några panpsykiska – tanken om att universums alla delar har ett medvetande och är besjälade med varandra – föreläsningar på detta evenemang. Jag tror och hoppas dock att den tyngsta eventuella influensen i de kretsarna är hans frisyr.