Claude Lévi-Strauss tänker på en melodi

I slutdelen av den magnetiska reseskildringen Tristes Tropiques befinner sig antropologen och strukturalistpionjären Claude Lévi-Strauss i utkanten av Mato Grosso, en högplatå i västra Brasilien. Det är på slutet av hans mångåriga studier av olika indianstammar i Brasilien. Han har samlat mängder av material, intryck och berättelser.

Men nu är han isolerad och väntar på de andra i ressällskapet som har fått stanna 80 kilometer söderut, drabbade av en epidemi. Det är som om allt har stannat upp. Tiden går i cirklar.

Året är 1938. I Europa pågår det politiska dubbelspel som kommer att leda fram till andra världskriget. I en hydda under färden utmed floderna har Lévi-Strauss tidigare hittat ett undanslängt exemplar av en fuktskadad tidning där han kunnat läsa om det fyra månader gamla Münchenfördraget och om mobiliseringen.

Nu ställer han självkritiska frågor om sin egen verksamhet. ”Vad är egentligen den etnografiska forskningen? En normal yrkesutövning som alla andra, med den enda skillnaden att kontoret eller laboratoriet ligger några hundra mil från ens bostad? Eller är det en följd av ett radikalare val, en revolt mot det system man är född och uppväxt i?”

 

Som mycket av det som skildras i denna märkliga bok, så precis i detaljiakttagelserna och så samtida i betoningen av avvikelsernas betydelser, är också denna passage en resa framåt och bakåt i tiden. Lévi-Strauss är både borta och hemma. Han ser flimrande bilder av den franska landsbygd han lämnat bakom sig och minns fragment av musik och dikter. I flera veckor har han varit upptagen av en och samma melodi som mal i huvudet, Etyd nr 3, opus 10 av Chopin.

”Mil efter mil ringde samma melodifraser i mitt öra utan att jag kunde bli kvitt dem. Ideligen upptäckte jag nya, sköna passager i melodin. Den var mycket matt i början, men sedan tyckte jag att den tvinnade sin röda tråd i allt mera invecklade slingor liksom för att dölja sin slutliga avsikt. Denna knut blev så tilltrasslad att man undrade hur melodin skulle kunna finna rätt på sig själv igen. Plötsligt var det en enda ton som löste upp alltsammans, och denna upplösning verkade ännu djärvare än den äventyrliga genomföring som förebådat, krävt och möjliggjort den. När man hörde den, kom de föregående fraserna i ett nytt ljus, de sökte sig inte längre godtyckligt fram utan förberedde detta oväntade slut. Var det likadant med min resa? Var den snarare ett utforskande av mitt minnes ödemarker än av dem som fanns runt omkring mig?”

Lévi-Strauss skriver att Chopin egentligen är långt från hans musikaliska smak, präglad som han är av Debussy och Stravinsky. Men nu är det som om Chopins pianoverk uppenbarat en sanning för honom och i sin melodiska banalitet fångar tonerna hur tidens pil löper i två riktningar samtidigt.

”Det som fascinerat mig hos Debussy fann jag nu hos Chopin, men i en ofullgången form som ännu var osäker och så diskret att jag till en början inte märkt den utan genast satt kurs på dess mest påtagliga yttringar. Jag genomgick en dubbel utveckling: när jag fördjupade min insikt i den äldre mästarens verk, tillerkände jag det skönhetsvärden som säkert måste vara förborgade för den som inte först lärt känna Debussy.”

Men det som Lévi-Strauss hör där i djungeln är ju inte någon klingande musik, utan tankarna på den klingande musiken. Det finns något lockande och hemlighetsfullt i bilden av den isolerade Lévi-Strauss som ligger i en hängmatta i närheten av en telegrafstation, inte långt från Amazonas, och hör dessa melankoliska och längtansfulla pianotoner som går runt, runt i huvudet.

Samtidigt hakar hans tankegångar i en musikhistorisk dubbelhet som kommer till uttryck i de 12 etyder för piano som Claude Debussy komponerar 1914, under inledningen av första världskriget, efter att ha redigerat flera utgåvor av Chopins pianoverk, bland annat just etyderna opus 10. Det ena byter plats med de andra, och jag tänker mig att akvarellmålningarna som Bartlebooth skickar från olika platser runt om i världen till pusselmakaren Gaspard Winckler i Georges Perecs roman Livet en bruksanvisning är ett uttryck för den form av hemlig närvaro och frånvaro i världen som både Debussy och Chopin stod i förbindelse med. Den tänkta musiken är den största musiken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close