Jag har aldrig tyckt om söndagar. De påminner om döden. Förutom att allt börjar om imorgon. Jag läste Leopardis dialog mellan Modet och Döden. Modet som i fashion, döden som i death. Noterade frasen “och man i Frankrike vanligtvis inte talar för att bli hörd”. Funderar på om Modet är av fransk nationalitet eller om det bara var en allmän betraktelse. Tänker att jag skulle vilja ha Frankrikes självförtroende. Modet och Döden har det gemensamt att de oupphörligt förnyar världen, bara med olika tillvägagångssätt. Tänker att jag måste boka tid hos frisören.
Senare, på en överfull lokalpub; jag sitter med ryggen mot i princip alla övriga gäster, samt tv:n där Tyskland och Mexiko spelar fotboll. Sorlet är intensivt. Jag börjar jag läsa dialogen mellan Tristan och en Vän.
VÄN: Jag har läst er bok. Melankolisk som vanligt.
TRISTAN: Ja, som vanligt.
VÄN: Melankolisk, tröstlös, förtvivlad. Man märker att ni finner livet riktigt fult.
TRISTAN: Vad kan jag säga? Jag hade huvudet fullt av den galna idén att människolivet är olyckligt.
Bakom mig säger Camilla Henemark att hon inte har några goda tankar om mänskligheten längre. Men alla som sitter i sällskapet verkar ha det väldigt mysigt. Det har börjat ösregna och jag går ut och tar en cigarett till den sista ölen. Mexiko gör mål. En man börjar prata med mig. Jag har sett honom på ett annat lokalt ställe, han satt själv med en hel flaska vin. Jag tyckte det kändes lite franskt. Han tycker om regnet. Jag tycker också om regnet, men jag tycker inte om söndagar.
BCNVT / BIBLIOTEK 