Hjärnspöken? Tack, gärna.

Dagens inlägg tänkte jag ägna åt ett ganska obehagligt fysiologiskt fenomen kallat sömnparalys. Känsliga läsare varnas – men i slutändan, valresultatet riskerar att bli betydligt mer skrämmande och kommer dessutom att vara verkligt, till skillnad från en produktion av din hjärna.

Sömnparalys är relativt vanligt men ändå ganska okänt bland folk i allmänhet. Jag önskar att jag själv hade hört talas om det när jag nyligen vaknade en morgon och inte kunde röra mig, ej heller knappt andas. Märkligt nog var paniken som infann sig ändå bara måttlig. Jag var vid fullständigt medvetande och försökte intala mig själv att vara lugn samtidigt som jag kippade efter andan. Efter högst 30 sekunder släppte förlamningen. Jag steg upp och kände mig ungefär som vanligt fast med frågan wtf just happened ringande i bakhuvudet.

Obehaget dröjde sig kvar och tilltog under dagen och omvandlades till malande dödsångest och rädsla för att över huvud taget gå och lägga mig – jag var säker på att jag skulle framkalla upplevelsen igen bara genom att gå och tänka på den – för att till slut landa i en lindrigare panikattack. Jag insåg att detta var ohållbart och tog det enda rimliga beslutet att gå ut och dricka öl.

Ödet ville att mitt sällskap denna kväll, som jag berättade episoden för, hade egen erfarenhet av företeelsen och kunde försäkra mig om att det inte på något sätt rörde sig om en livshotande åkomma, utan ett tillstånd mellan sömn och vakenhet. Jag sökte senare upplysning på internet som sade mig att vid REM-sömn stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att du inte ska skada dig genom att leva ut det du drömmer. Vid sömnparalys vaknar eller somnar hjärnan och kroppen inte riktigt samtidigt. Du kan inte röra dig eftersom hjärnan inte hunnit koppla igång musklerna, trots att du är vid medvetande.

Det säger sig självt att det är skrämmande, i synnerhet om du inte vet vad det rör sig om. Det kan dessutom hända att du fortsätter att drömma i ditt vakna tillstånd – och nu varnas känsliga igen, för det verkar av någon anledning alltid röra sig om kymiga saker – så att du tycker dig se gestalter eller höra eller känna en närvaro. Det tycks exempelvis vara vanligt att se en lång svart oformlig figur närma sig, eller höra någon andas i närheten av dig. Min vän på krogen hade upplevt detta vilket i ärlighetens namn skrämde upp mig igen efter min nyvunna lättnad. Hon konstaterade att hon kände sig kluven inför att berätta om detta, just för att inte freaka ut folk. Den omtänksamma inställningen skulle kunna vara en anledning till att kännedomen om sömnparalys är ganska begränsad. Vissa har laborerat med teorin att den som drabbas drar sig för att berätta av oro för att klassas som galen eller något liknande, vilket ju varken gör till eller från för en själv. Men av naturliga skäl är det också svårt att forska på fenomenet och man vet egentligen inte vad sömparalys beror på, och det tycks slå helt slumpmässigt.

John_Henry_Fuseli_-_The_Nightmare
Mardrömmen av Henry Fuseli från 1781 tros avbilda ett stadium av sömnparalys. 

Enligt de uppgifter jag kan hitta drabbar sömnparalys ungefär en tredjedel av befolkningen, men det är en högst osäker siffra. För de flesta sker det bara en eller två gånger, andra lider av det återkommande. Hur det upplevs skiljer sig också åt, det behöver inte vara förknippat med obehag. Den som intresserar sig för hur medvetandet fungerar kan se en möjlighet till utforskande, vilka allehanda mer eller mindre seriösa webbsidor och trådar ger vid handen. Känslor av att lämna kroppen, eller bli nedtyngd av något/någon förekommer också och att tolka det hela som övernaturliga eller utomjordiska erfarenheter ligger förstås nära till hands för den som är lagd åt det hållet. Den gamla folktron om nattmaran grundar sig enligt wikipedia troligen i de hallucinationer som kan förekomma vid uppvaknande (hypnagoga) eller insomnande (hypnopompa) och sömnparalys är förstås som klippt och skuret för att inspirera till en skräckfilm. Trots att jag upplevt det och inte längre känner mig direkt rädd får jag rysningar bara av att läsa en neutral beskrivning av tillståndet. Det har ju något sensationslystet över sig; en för mig okänd nöjessajt (!) rubricerar till exempel en artikel med det lockande ”8 ohyggliga saker som händer när du drabbas av sömnparalys”.

Andra och senaste gången jag drabbades av sömnparalys var jag utmattad efter en intensiv helg och kände tydligt hur kroppen hela tiden somnade före hjärnan, varpå upprepade sömnparalyser infann sig, jag vet inte hur många gånger. Till sist, när jag nog var närmare sömn än vakenhet trots allt, upplevde jag att en blond kvinna iklädd en pistagegrön klänning i 60-talssnitt med en sådan där vit rund krage med små band rörde sig från fönstret mot mig. Jag var så trött att jag knappt hann bli rädd och nästa dag undrade jag om jag inte drömt alltihop, och jag är en smula förbryllad över hur jag ska tolka min eventuella synvilla. Hur det än var så vet jag med säkerhet att det inte var på riktigt (fast jag blir lite illa till mods när jag sitter och försöker googla fram en bild på en liknande klänning), men alla typer av drömmar är just nu mer lockande än verkligheten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close