Pet Shop Gubbs: en spellista

Pet Shop Boys. Vilket band alltså. Jag älskar dem. Du älskar dem. PleaseActually, Introspective, Behaviour – ett svårslaget pärlbandfyra fullpoängare på raken. Bland den snyggaste, hit:igaste och smartaste popmusiken åttiotalet och det tidiga nittiotalet hade att bjuda på. Pet Shop Boys är ett av mina favoritband bara på styrkan av dessa klassiker och efterföljande Very och (gravt underskattade) Billingual  hör också till favoriterna.

Intresset för Pojkarnas nya musik har dock följt en nedåtgående trend länge. Jag köpte, och lyssnade på deras album med ett stegrande ointresse fram till mitten av 00-talet ungefär, deras sömniga tiotals-produktion har jag knappt ens orkat dutta igenom på spotify. Även om de bevisligen har släppt en massa urfina låtar sedan storhetsperioden så har de tappat förmågan att skriva helgjutna album. Det är inte särskilt ofta man orkar ge Yes eller Nightlife en spin när Pet Shop Boys-suget slår till, istället för att behöva plöja igenom en massa grus för att hitta guldkornen så spelar man Actually eller Introspective där det inte ens finns antydan till döda sekunder.

Nu lät jag kanske lite onödigt hård och dissig för man måste ändå säga att Pet Shop Boys är ett band som har åldrats med värdighet (betydligt mer än många generationskamrater). Förmågan att skriva melodier som sätter sig som en diamantkula i pannan har aldrig lämnat dem helt och den åldrade Neil Tennant är en bättre textförfattare än han nånsin var under deras musikaliska peak. Det går aldrig att räkna ut dem helt: på senaste given, det trista dansmusik-försöket Super (2016) hittar man The Pop Kids, en av det årets allra bästa singlar. Det är bara faktumet att de inte får ihop albumen längre. Medelålderns PSB är med andra ord ett band som skapat för spotify.

Har länge lekt med tanken att man borde försöka lista allt av högt värde som Pojkarna presterat i den andra fasen av sin karriär, men det har känts kämpigt att sätta igång med projektet. Men när en bekant för ett tag sedan lade upp den underbara, bitterljuva Leaving från plattan Elysium (2012), och det slog mig att jag inte ens kommer ihåg ifall jag hört den innan eller inte, så insåg jag att jag inte längre har någon ursäkt att inte ta tag i saken.

Sagt och gjort. Det var bara att sätta igång och plöja. Jag satte Billingual (1996) som startpunk för denna andra, medelåldriga delen i Pet Shop Boys saga. Nu tycker jag i och för sig att det är en kanonskiva som efter en lite trevande start tar sig en av deras bästa men rådande konsensus brukar göra gällande att det är den första skivan där kvalitén börjar svaja lite, skivan vart heller ingen större hit, så vi kör på det.

Åtta fullängdsalbum, ett stumfilms-soundtrack, ett ballet-score, en musikal (den enda skivan jag inte plockade nåt ifrån, musikal är verkligen inte min grej) och cirka en miljon B-sidor, remixer och demos (allt sånt finns på spotify, på gott och ont för min mentala hälsa) har jag fått ihop fyrtiosex låtar som jag tycker håller riktigt hög klass. En hel del som jag aldrig hört innan och annat vars kvaliteter helt gått mig förbi tills nu. Kul!

De tre roligaste ny/återupptäckterna måste nästan nämnas:

Fugitive (B-sida, 2006) – Den här hårt pumpande Chris Lowe-technospåret hade jag hört innan men det var först nu jag faktiskt lyssnade ordentligt på Neils text och kopplade att den var skriven ur perspektivet från en släkting eller vän (älskare?) till en terrorist som bestämt sig för ett självmordsuppdrag. Ger onekligen nya dimensioner till rader som There’s always a new day in heaven / There’s always a new way to heaven och den enkla men förkrossande You are my brother / I’m really gonna miss you.

Luna Park (Fundamental, 2006) – Magiskt vacker moll-ballad med lätt gotiskt carny-bildspråk (som antagligen är metaforer för W. Bush-erans Amerika, om man ska följa plattans underliggande tema). Obegripligt att jag missat hur bra den här låten innan! Plattan den är tagen ifrån, Fundamental, var för övrigt klart bättre än jag mindes den, en riktigt trevlig skapelse!

No Time For Tears (Battleship Potemkin, 2006) – Långsam, olycksbådande mollballad, den självklara höjdpunkten från Tennant/Lowes soundtrack till den revolutionära sovjetiska stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin. Neils revolutionära undergångsromantik hade funkat lika bra för att beskriva dagens Syrien-turister som kommunisterna under tsar-rikets sista dagar:
Oh, brother, waiting is so long
Life is soon over, it can’t be wrong
To cast off chains that still bind us
Let death remind us we can be strong

Without further ado, här kommer listan. Har jag missat nåt viktigt så får ni ta mig i örat.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close