1988

Varje månad skapar jag en spellista som jag sedan fyller med musik tills jag nästa månad skapar en ny lista. Och så vidare i en popmusikens eviga rundgång. Sådant jag läser om, tips från vänner, associationer, filmmusik, tips från fb-grupper, listor etc. Musik jag hör eller musik som jag läser om som jag vill höra mer av. Jag lyssnar och funderar och känner efter: vad vill jag mer ha med mig när jag åker till jobbet, när jag joggar, promenerar, diskar och läser böcker? Några sådana artister finns det förstås som jag nästan alltid kommer att tänka på. Coltrane till exempel, han får ofta vara med. Men skulle jag försöka mäta och se blir nog Prefab Sprout och Pet Shop Boys verkligen sådana artister. Låtar och sånger det verkar vara som att jag verkligen behöver ha med för att jag inte ska sakna dem. Eller, omvänt, musik jag behöver för att jag allt som oftast saknar musik av det slaget. Pop som jag har märkligt svårt att hitta bland den nya musik jag läser om och lyssnar på idag. Popmusik där spänningen skapas i mötet mellan hitlistan och en gränslös kärlek till pop som konstform. Musik av en typ som peakade just där och just då i mitten och slutet av åttiotalet (innan cd och annan typ av digital musik).

Jag har en känsla av att just den typen av pop har mycket svårare att hitta både plats och form idag, trettio år senare. Det görs massor av bra poplåtar även idag förstås, men något i sammanhanget har lite tagit död på en del av den sprakande och brännande nödvändigheten man hittar på Introspective och From Langley Park to Memphis.

Coltrane är det annorlunda med, där är det antagligen en nödvändighet av en helt annat slag som varje månad får mig att lägga till något i spellistan. Kombination av kraft och andlighet, en skönhet och råhet utan motstycke. Den grejen på just det sättet är nog också omöjlig idag av många anledningar, eller omöjlig efter medborgarrättsrörelsen, efter Malcolm X och Martin Luther Kings bortgång.

Å andra sidan tror jag att den musik som Coltrane skapade, den musikvåg, strömning han tillhörde, svallvågorna efter den, fortsätter i full kraft även 2018. Avantgardet lever medans popmusiken har det lite svårare idag. Wire finns kvar, NME och Melody Maker har gått i graven.

I och med att nittonhundratalets populärmusikaliska infrastruktur har fallit sönder har den popmusik som skapats med och mot den, som språngbräda eller inte, fått mycket svårare att hitta sin plats och sin sprakande nödvändighet. Idag är det ingen som bryr sig på samma sätt, och ingen som upprörs eller som störs. Inte lika plötsligt, inte lika mycket tagen på sängen som mitt emellan en låt av Michael Jackson och Bryan Adams på radion eller på Mtv. En vardagens popmusikaliska chockterapi jag mer och mer börjar sakna. Nu är allt på sätt och vis indie eller på sidan av, utspritt runt omkring oss. Som om mainstream idag istället är det ovanliga och inte det som är underground. Du kan ju när du vill dyka ner i en youtube-, bandcamp-, soundcloud-värld som förgrenar sig och förgrenar sig längre och längre bort, utanför och på sidan av (om det sedan är bra eller intressant eller spännande är förstås en helt annan fråga). Att något istället bryter igenom alla bubblor händer mer och mer sällan.

Jag är egentligen inte någon Pet Shop Boys (eller Prefab Sprout)-nörd. Har inte allt, har inte lyssnat in mig på djupet i allt. Ändå har det alltid funnits med på sidan av sen jag hörde Rent på Tracks och köpte Actually när den kom. Kanske som sinnebilden av pop och de första känslorna av popmusik vid elva, tolv års ålder. Antagligen svårt att skaka av sig. Svårt att hämta sig ifrån. Vad handlade allting egentligen om? Vad var egentligen viktigt? Vilka känslor och vilka minnen av dessa känslor? På många sätt är det nästan alltid musik det handlar om och musik som kan illustrera och fånga det.

Anledningen till att jag har fortsatt lyssna så mycket på just Pet Shop Boys är förstås delvis också för att de har fortsatt göra så mycket bra musik. Efter Bilingual trodde jag de var färdiga, men de senaste skivorna har ju haft några orimligt höga toppar. Vilket också Lars grävde en del i här tidigare i höstas. Och det är väl värt det är min uppfattning. Det fortsatta grävandet. Lyssnandet. I like the people, I like the song / This is my kind of music / They play it all night long…