När valet närmar sig med stormsteg stegras känslan alltmer av att inte längre orka dalta med så kallade vuxna människor som beter sig som barn i trotsåldern. Men är den lockande oförsonligheten rätt väg att gå? Eller har vi kommit till vägs ände och det kan kvitta lika? Idag släpper The Radio Dept. sin vallåt Going Down Swinging som osar av mörker och kampvilja, och även hopp, enligt Johan Duncanson.
– Titeln är ju uppgiven men syftar ändå på att kämpa in i det sista, att inte ge upp. Och så finns ju den musikaliska betydelsen av ordet ”swinging” också, vilket gjorde att det kändes som en ganska perfekt titel.
Rent musikaliskt började den som en spökig brittisk folklåt, säger Johan Duncanson.
– Man kan fortfarande höra det i sångmelodin i verserna tror jag, och i plockgitarren. Sedan höll jag på med trummor och synt, Martin (Carlberg) la en bas och så blev det så här. Den skulle vara hård och mörk men sluta hoppfullt, ungefär.
För fyra år sedan släppte bandet också en låt i samband med valrörelsen. Det var dock inte självklart att upprepa initiativet.
– Nej, det var nära att det inte blev av. Vi ville i och för sig väldigt gärna släppa en singel, detta känns ju på flera sätt som ett ödesval, men vi trodde inte att vi skulle hinna.
Vilken är den största skillnaden i omständigheter mellan den här valrörelsen och den för fyra år sedan tycker du?
– Innan förra valet var många fler fortfarande överens om att SD är farliga. Tyvärr har de med god hjälp från bland annat vissa borgerliga ledarsidor lyckats normalisera sitt skitparti och andra har följt efter högerut av bara farten.
Det har talats en del om att 2018 skulle vara högerns -68, och det ligger mycket i det, tycker Johan Duncanson.
– Hela debatten har en extremhögerlutning, vilket i sin tur ständigt öppnar för ännu galnare personer och idéer. Om inte allt går helt åt helvete ska det bli intressant att höra bortförklaringarna om några år. Dels från vissa politiker och journalister, men också från ett par gamla kompisar som är känsliga för politiska trender och sorgligt nog gått och blivit konservativa bakåtsträvare som älskar nationsgränser. Känns deppigt.
Oförsonlighet och popmusik trivs väldigt bra ihop
Church bells are ringing sjunger Johan Duncanson, och anspelar på det faktum att kyrkor vid flera tillfällen de senaste åren har ringt i sina klockor under nazistmarscher för att varna allmänheten. På det hela taget har ingen har gått på jakt efter silkesvantarna vad gäller texten.
Nazis should be dealt with like in Normandie
Only inbreds join an alt right parade
Someone please tell that to Morrissey
– Ja, alltså, oförsonlighet och popmusik trivs väldigt bra ihop tycker jag. Just ”inbreds” kanske var ett taskigt val av förolämpning, de inavlade har ju inte gjort något vad jag vet, men man måste få vara förbannad över läget ibland. Vråla i en kudde, ha sönder någonting eller skriva en arg låttext.
Vilka vänder ni er till? Är det för sent att försöka omvända någon?
– Jag kan inte skriva en konstruktiv låt som omvänder sd-are och moderater och gör dem till empatiska människor. Det skulle bli skitdåligt om jag försökte. Men om man håller med om att nassarna i SD och alt-rightare i allmänhet förgiftar samtal och samhälle kanske vår låt kan vara lite förlösande att lyssna på, om man spelar den riktigt, riktigt högt.
Jämförelsen med Normandie för tankarna kring regelrätt krigföring, men det ska kanske inte tolkas så bokstavligt?
– Nej, det ska inte tolkas bokstavligt. Förutom att protestera och bjuda motstånd vet inte jag vad vi ska göra. Kanske kunde vi börja med att inte ge dem en massa tillstånd att tala och demonstrera hela tiden. Och ta dem på allvar, som Svenska kyrkan gjort när de ringt i kyrkklockorna. Inse att det är samma politiska rörelse vi har att göra med som i Normandie. Får de makt och fria tyglar slutar det till sist med något liknande. Folk glömmer ju dessutom att SD egentligen också är nazister när NMR är i rampljuset så ofta.
Det börjar med den tröttsamma leken ”djävulens advokat” och slutar i ett stolt förkunnande. Att skifta politik för att få känna sig ny kanske.
Morrissey, som får sig en känga i raderna ovan, har sedan länge förbryllat sina fans genom sin ideologiska kappvändning. Den typen av sidbyte har Johan Duncanson svårt att relatera till.
– För mig är det märkligt att byta parti mellan val överhuvudtaget. Både Martin och jag är uppväxta på landet i Skåne och med tanke på hur inskränkt det ofta var, med mycket nedärvd rasism och homofobi är jag inte förvånad över att SD är stora på sådana ställen. Jag blir däremot jävligt förvånad när folk man umgås med nuförtiden rycks med, kanske inte hela vägen men en bra bit ut på högerkanten, som om det var vilken trend som helst det handlade om. Musik eller mode eller något. Det börjar med den tröttsamma leken ”djävulens advokat” och slutar i ett stolt förkunnande. Att skifta politik för att få känna sig ny kanske. Nya tankar, nya idéer. Allt vänster känns plötsligt som ett fängelse. To be born again.
Ser ni er musik som någon form av politisk aktivism? Och fungerar det?
– Långt ifrån all musik vi gör är uttalat politisk men när den är det antar jag att det är en form av aktivism. Men jag tror inte vi är stora nog att nå fram till folk som skulle ruckas eller provoceras av budskapet. Och vi har ju, nu på eget skivbolag, verkligen ingen möjlighet att pusha musiken genom reklam och dylikt. Så våra låtar funkar nog i bästa fall som kraftbank åt redan övertygade. Sedan har vi upptäckt att vi har en del motvilliga lyssnare också, högerfolk som inte riktigt gillar vad vi säger politiskt men som inte kan hålla sig borta från musiken. Det är fint och lite rörande tycker jag.
Going Down Swinging finns på Bandcamp, Soundcloud och Spotify.
BCNVT / BIBLIOTEK 