MUSIKALISK ALKEMI eller världens mest missförstådda instrument

När Peter Backebo med kort varsel blir tillfrågad om att berätta om sin passion för gitarrsynthar tackar han ja utan omsvep. Det är på tiden att det skrivs om det, låter han meddela.

– Jag tänker ändå på det hela tiden, konstaterar han dessutom när jag avlägger visit.

Peter Backebo är snabbspelande gitarrist i minimalistiska synthpunkbandet Paper, och du kan numera inte träffa honom utan att höra talas om GITARRSYNTH. Vad är så uppslukande med denna apparatur, och framför allt, vad är det ens?!

– Det som många, tror jag i alla fall, tänker på när man säger gitarrsynth, det är såna här, keytar heter det väl, säger Peter och syftar på den sortens hybrid som är en synth utformad som en gitarr och alltså spelas sålunda, hängd över hals och axel.

Gitarrsynthen är dock inte alls så spexig. Idag liknar den mest en vanlig effektpedal modell större. Det är den enkla biten. Hur instrumentet faktiskt är uppbyggt, och hur det även skulle kunna fungera optimalt, är en betydligt mer invecklad historia. Om jag begripit det hela rätt handlar det i grunden om att ljuden från ett i princip akustiskt instrument, den elektriska gitarren, ska omvandlas till icke-akustiska synthljud. Strängar är organiska och vibrerar, det tar en stund innan de landar på den exakta tonen. Därför utvecklades olika tekniker, med en mikrofon för varje sträng, till exempel.

– I början, på 70-talet, var det bara en stor synth och en gitarr med en speciell sladd emellan. Det var ju problem med att den var seg. Det är den grundläggande svårigheten, det blir en fördröjning mellan anslaget på strängen tills ljudet hinner omvandlas och faktiskt hörs. Och det där, det är nästan så här alkemi… för det är ett väldigt, väldigt svårt problem.

Mag_Ads_Andy_Summers-01.jpg Mind_Blower_Advertising.jpg

Ett företag som hetter ARP var tidiga med gitarrsyntharna, sedan har Roland stått för det mesta av den blygsamma gitarrsynthproduktionen. Någonstans gick det galet, för gitarrsynthen blev aldrig en riktig hit, och den digitala tekniken fick den snarare att fungera sämre. Gitarrsynthen började få dåligt rykte.

– Man undrar ju vem var det riktat till? frågar sig Peter Backebo. Är det en gitarrist som spelar solon som vill hålla på med synth? Jag kan tänka mig att på 70-talet, med de här jättestora banden, det fanns hur mycket pengar som helst, att de tänkte, så klart gitarristen vill kunna spela synth.

Om gitarrsynthen slog igenom skedde det dessutom i knepiga genrer som fusion, och gärna bland utövare med lika knepiga namn, som Jeff ”Skunk” Baxter.

– Det var kanske inte till dess fördel. Det finns några undantag, King Crimson gjorde en skiva, Discipline, då är det Robert Fripp och Adrian Belew som spelar på en gitarrsynth som heter GR300, och de spelar inte bara jobbiga solon. Och det är lite så man skulle vilja att det var. Nyligen fick jag reda på att riffet i You can call me Al med Paul Simon är just Adrian Belew som spelar gitarrsynth. Chuck Hammer spelade med David Bowie på Ashes to Ashes, och även med Lou Reed. Andy Summers i Police använde det på några låtar. Men jag har lyssnat på fruktansvärt mycket dålig musik som jag inte tycker om bara för att för att jag undrar, hur gjorde de?!

– Det finns ett band, Sigue Sigue Sputnik. Det var väl i mitten av 80-talet och jag och en kompis skulle åka till kiosken och köpa Okej. Men den var slut så vi fick vi köpa Frida. Men i den var det en bild på det här bandet, och jag tänkte, det här är det bästa, de såg så tuffa ut. Hjärnan i bandet, Tony James, spelade med en gitarrsynth som hade ganska mycket fördröjning, jag vet inte hur många hundradels sekunder, men jag läste att han lärde sig hur lång fördröjningen var och så lärde han sig att hela tiden slå an tonen lite tidigare.

20180311_175333.jpg
Sigue Sigue Sputnik

Gitarrsynthen saknar emellertid en riktig fixstjärna. Fusion-gurun Pat Metheny är nog den mest kända musikerns som fortfarande använder GR300. Och Steve Stevens gör kanske ingen glad.

– Jag tror många som har satt sig in i det här har känslan av att det skulle kunna bli så bra. Men i Sverige är det typ bara jag och två till som bryr sig. Till skillnad från när det gäller gamla synthar, som ju är coolt. Det är väl mycket musikermusik. När jag kollar vad som skrivs på nätet, det är nästan lite mobbningsmentalitet. Det finns ett forum för bara gitarrsynth och det är som internet borde vara, där har jag fortfarande inte läst något otrevligt. Alla fattar att vi sitter i samma båt…

Kvinnor är föga överraskande underrepresenterade. Jennifer Batten, som spelade med Michael Jackson, är den enda Peter känner till.

– Det finns ingen tydlig målgrupp. Jag tror många hoppades att det skulle bli något revolutionerande, sen blev det inte riktigt så, säger Peter och visar en lätt psykadelisk reklamaffisch för GR500 med rubriken Mindblower.

– Men lite tror jag också det kan vara, som första gången jag började spela med synthar, det var magiskt. Den känslan, för jag kan faktiskt inte fatta hur det funkar? Höll Roland någon stackars familj som gisslan tills han lyckats lösa filtreringen av strängarna på GR300?

tilt-shift

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close