En person stiger upp på en stege. Med sig har hen en vattenkanna. Från sin position på stegen häller hen vattnet från kannan ner i en hink som står på scengolvet. Därmed kan George Brechts Drip Music anses vara framfört. I en annan version kliver artisten ner igen, häller tillbaka vattnet från hinken till kannan, kliver upp igen, häller igen, osv tills allt vatten är utspillt.
Det som gör detta, och andra Fluxus-verk, så oemotståndliga är själva vardagligheten i handlingarna. Att kliva upp på en stege – inget konstigt där. Att hälla vatten från en vattenkanna – ja, det har vi väl alla gjort? När det här verket är som bäst framförs det med en likgiltig förströddhet som överensstämmer med handlingarnas vardaglighet. Artisten hade lika gärna kunnat diska eller gå en promenad med hunden.
Just den där förströddheten måste man nog vara lite förälskad i om man ska uppskatta Henning Christiansens musik. Christiansen samarbetade med konstnärer som Benjamin Patterson, Nam June Paik och Joseph Beuys, var klassiskt utbildad och tidigt influerad av Darmstadt-skolan och i hans verk ryms allt från kammarmusik och musique concrète till fältinspelningar och textverk.
Det låter möjligen pretentiöst men är det långt ifrån. På dubbel-LP:n Musik Essayistik, som är en återutgåva av enkelskivorna Fluxid och Fluxyl från första hälften av 1980-talet, ryms fyra cirka 20 minuter långa verk som tematiskt hänger samman. Titlarna säger en del (om man har koll på sin danska): Hulemåned, Sulemåned, Kong Frost och Maskemåned. Vindar viner, snö krasar, en brasa sprakar och Christiansen läser korta dikter om kylan och naturens utslocknande medan sorgsen kammarmusik – ofta med Christansens eget instrument, klarinett, i förgrunden – slingrar sig in och ut i ljudbilden. Dramatiken uteblir, förutom när Christiansen inlevelsefullt läser en saga om en björn. Ibland överlagras de lästa partierna av en kvinnoröst (kanske Christiansens hustru Ursula?) som läser en tysk översättning av texten.
På slutet av Maskemåned läser Christiansen ett av Francis Picabias dada-manifest. Lite lek med studioeffekter får vi också men på det stora hela är det här kompositioner som förebådar Jim Jarmuschs film Patterson som jag av en händelse såg härom dagen. Nästan ingenting händer och huvudpersonen verkar märkligt opåverkad av det som faktiskt händer. Förströddhet upphöjd till princip och livsfilosofi.
Lyssna på klipp från Musik Essayistik här.
Henning Christiansen på YouTube.
Tack till Petter för tipset.
BCNVT / BIBLIOTEK 