Över en oansenlig port på en lika oansenlig gata i Paris sjätte arrondissemang uppenbarar sig plötsligt en färgglad skylt. Adressen 10 rue Servandoni härbärgerar tydligen ett museum för språk och lingvistik, Mundolingua. Vid en första smygtitt genom fönstret ser inte heller insidan ut att göra mycket väsen av sig, men väl innanför tröskeln uppstår en viss yrsel – och förvirring – orsakad av den mängd skärmar, laminerade lappar, tygstycken, kartor, klossar och allehanda till en början obegripliga träkonstruktioner som möter en från golv till tak. Ett A4 med informationen “Phono quiz” utkristalliserar sig som en lämplig första anhalt. På en datorskärm finns ett antal ljudspår som spelar upp en mening läst på, i det här fallet, franska. Skärmen visar också lika många svarsalternativ för vilket språk personen vi hör bryter på. Du kan dock inte markera dina svaren på själva skärmen utan använder en träkub till vänster, där du med hjälp av snören binder samman fråga med svar. Facit återfinns på den vridbara kuben till höger, det aktuella språket markerat med en stjärna, triangel eller annan symbol.
De andra skärmarna erbjuder förkovran i allt från historik och grammatik till djurläten, slang, svordomar och alkoholens inverkan på språkförmågan. Av den sistnämnda informationen att döma är museets grundare, Nya Zeeländaren Mark Oremland, inte någon alkoholromantiker. Han studerade lingvistik vid Descartes-universitetet i Paris och blev väl så hög på fonem att han beslutade föra ut den språkliga vetenskapen till en bred allmänhet. Efter tre års research öppnade museet 2013. Alla texter finns representerade på sex språk: Engelska, franska, spanska, kinesiska, arabiska och ryska. Vid sidan av den uppenbara entusiasmen är det oklart hur Oremland tänkte kring den visuella presentationen. Kanske hade han tagit intryck av de senaste trenderna med interaktiva museer, men inte riktigt haft budget för den mest spektakulära och uppdaterade tekniken, och till slut landat i vad som liknar ett överambitiöst urspårat DIY-projekt.
Skärmarna har ibland touch-funktion, men oftast en mus, som i de flesta fall fungerar. Hörlurarna pluggas in i en liten dosa och har du tur innehåller just den stationen ett inslag med tal, kanske en liten film med en övertaggad britt som berättar om färgernas namn, eller de två ynglingarna med gitarr som framför en flera minuter lång humoranstruken visa om hur svårt det är att lära sig spanska på grund av alla “falska vänner” som förekommer beroende på vilken region i Spanien eller Sydamerika du befinner dig i (falska vänner är ord på olika språk eller dialekter som är identiska eller liknar varandra men har olika betydelse.) Tyvärr slutar klippen ofta helt abrupt och du får snopen vandra vidare, och istället till fröjd eller förfäran upptäcka att källarplanet, dit Babels trappa leder dig, innehåller minst dubbelt så mycket material som gatuplanets rum.
Det grottliknande utrymmet har begåvats med bland annat en Enigma-maskin och presentationer av tongivande lingvister. Trots undertecknads motvilja när det kommer till aktiviteter i museisammanhang går det inte att motstå Alfapet-mattan, och besöket blir oväntat utdraget. Kanske gör det faktum att interaktionen är så handfast och taktil, samt det mysigt organiserade kaoset, att konceptet på något märkligt sätt ändå faller väl ut. En äldre man går omkring och småler, och en kvinna delger personalen att hennes dotter varit så nöjd med besöket att hon vill ta sina kompisar till museet, som möjligen är höjden av retro-exotism för de digitala generationerna. Risken finns att själva paketeringen tar det mesta av uppmärksamheten, medan kunskapen inte riktigt fastnar. Att vi gissade rätt på den vietnamesiska brytningen i quizet hjälper oss inte när vi beställer vårrullar ett par kvällar senare. Men vill man återkomma så är det förvisso inte gratis (7€) men lätt att slinka in; Mundolingua stoltserar på sin hemsida med att ha öppet 366 dagar om året (förutom de år som inte är skottår).
BCNVT / BIBLIOTEK 