Som jag tidigare nämnt är kanske mitt favoritsätt att upptäcka musik genom att chansköpa skivor baserat på den allmänna vibben omslaget ger mig. Gick igenom en Discogs-säljares skivor för ett par månader sedan och fastnade naturligt nog för en singel med artisten Joy Moon, betitlad “Talking to my toys”, som säljs in via en bild av en tjej med rosetter i håret som kramar en teddybjörn sittandes på ett betonggolv i en karg miljö där avklippta strömsladdar kikar ut ur svarta hål i väggen.
När jag väl fick hem dem blev jag långt ifrån besviken, omslaget gav en riktigt rättvisande bild av vad man har att vänta sig. Det här är popmusik utan peppfaktor, utan hopp, kittlande obehaglig och lika underbar som en bal på slottet. En bal där man dansar barfota på krossat glas. Det här är en av de ondaste och mörkaste låtarna jag hört tillsammans med “Drip, drip” av Comus, så härmed är en “trigger warning” utfärdad utifall någon från medelklassen som inte pallar kultur som skaver skulle ha förirrat sig hit. Jag ger den högsta betyg.
BCNVT / BIBLIOTEK 