Yasemin

I kommunen där jag jobbar finns en robot som heter Yasemin, hon kan bland annat hjälpa till med ansökningar om ekonomiskt bistånd. Roboten sitter och bestämmer du ska få, du ska inte få. Det är lätt att undra hur det går, ”Bra!” säger de ansvariga, och det kan man ju välja att lita på.
”Yasemin kanske kan integreras i bibliotekets verksamhet också!” sa en chef och var glad. Vi var inte lika glad. Visserligen är det roligt att läsa skrivelser om Yasemins arbete och lära sig ord som robotisering, robothandläggning och robot process automation. Även hennes namn är ganska kul, en ung tjej i en småstad som vill vara lite mer speciell än övriga Jasmines, lätt ordnat med ett slags e-rotation samt Y.
Liksom Izzabell, Chatarina, Aleczandra osv.
Men den övervägande känslan när det gäller Yasemin är ändå stor tvekan. För med största säkerhet finns det sånt som hon och hennes robotkollegor inte riktigt klarar av. De små detaljerna, försiktiga avvägningar, en bibliotekaries osvikliga intuition. Och ibland det plötsliga, det oväntade och drastiska.
Några exempel på uppgifter som Yasemin får svårt med:

-Dechiffrera ”jamen hon poeten som är gift med han den där”
-Bygga en trollstav med en limpistol
-Vara väldigt irriterad men småle
-Skämtsamt svara verstehe ich nicht?! när franska språkcaféet undrar vilket rum de bokat
-Rusa blixtsnabbt mot rulltrappan för att hindra en bebis från att störta ner
-Visa sann och äkta entusiasm över långa historier om bergen i Kvikkjokk
-Säga ”egentligen kostar det tio kronor MEN” om nån verkar fattig

Jag tror att det var Jon Stewart som sa att det som skiljer en människa från en maskin är ögonblicket hon är nära att snubbla på trottoarkanten, klarar sig precis och nervöst ser sig om för att kolla om någon såg. Möjligen var det nån annan som sa det, jag kan ha fel, jag är bara människa.