Caramels, bonbons et chocholats

Detta med att blogga på söndagar. Man är marinerad i sprit och vill bara se på tv. Man skjuter på det in i det längsta tills det är för sent att åstadkomma något bortanför det privata. Allt medan det stora projektet blir mer och mer abstrakt. Ser ett avsnitt av Patrick Melrose och förstår inte hur han orkar gå på fest och tacka nej till champagne. Det verkar som att han håller på att bli normal. Jag hade en föreställning om att den här sommaren skulle normalisera mig, med arbetsplats och tider och kollegor och kaffemaskin. Nu är det snart över och jag tror att jag försatte möjligheten, jag trodde ju att det fanns så mycket tid. Eller så är det inte möjligt att rucka på ens personlighets innersta kärna, den löses upp lite i kanterna bara för att stelna igen. Och jag fortsätter att tro att folk menar något med vad de säger och glömmer hur ord kommer ut ur min egen mun som något fullständigt främmande.