Sent ska syndaren vakna och naturligtvis (åter)upptäckte jag Biologiska museet alldeles för nära inpå dess stängning i augusti förra året. Den säregna byggnaden, ritad av Agi Lindegren, signalerar någonting mystiskt, kanske för att de brant sluttande taken ger den nästan religiösa drag. Museet öppnade 1893 och redan kring 1910 fanns det tydligen förtappade som ansåg att konceptet med uppstoppade djur i diorama var omodernt. (Antagligen inga fans av Baudelaire, som hyllat dioramat som en illusion mer verklig än verkligheten.) Så det får kanske anses som en bedrift att det dröjde till 2017 innan ägaren Skansen lät domen falla och offrade Biologiska museet på lönsamhetens altare.
Ni får ursäkta den högtravande tonen, men en lätt andäktig känsla tenderar att infinna sig när jag kliver innanför byggnadens portar. Vilket jag kunde göra idag, tack vare föreningen Biologiska museets vänner som så att säga bevakar museets intressen inför en oklar framtid (där i rättvisans namn det också hägrar behövligt underhåll) och arrangerar digra program vid ett antal tillfällen under året.
Än så länge är allt sig likt. Skvadern möter i hallen och lukten av trä och sval, fuktig gammal källare är intakt och invaggar besökaren i trygghet. Jag inbillar mig att rävungar och steglitsar är lite dammigare än vanligt när jag går ett obligatoriskt varv genom de två våningarna i museets cirkulära huvudavdelning. Å andra sidan har lappmesen alltid sett förfärligt blek ut. Likväl är den omsorgsfulla utställningen av skandinavisk fauna imponerande, nästan rörande. Det enhetliga och fastställda, där varje djur och all rekvisita har sin plats och inte begär mer än att betraktas, hör till en av museets många fördelar och är mycket vilsamt i jämförelse med andra institutioner som ständigt vill tvinga besökaren till interaktion.
Den här dagen kan jag dessutom slå mig ner i ett folktomt oansenligt rum och titta på Arne Sucksdorffs kortfilmer om björnar och rävungar (väldigt rörliga, till skillnad från dem som fått se sig förevigas (?) vid en konstgjord lya inne i dioramat. Mittemot visas en dokumentär om samme filmare, och det är där resten av besökarna befinner sig, tillsammans med noll procent syre).
I ett annat rum vakar sjöfåglar och en imposant valross över konstnären Anna Lidbergs installation Utsikter mot undergången. Den består av dioramor i miniatyr som visar välbekanta vänliga barrträd men verken signalerar genom sina titlar (Demens, Antibiotikaresistens) en annalkande katastrof, global eller personlig. Jon Ekströms ackompanjerande musik kan säkerligen upplevas som ödesmättad men det går inte att ingjuta någon verkligt obehaglig stämning hos mig i den här miljön; icke desto mindre är verket ganska hypnotiskt. Jag står länge framför en roterande tall i okänt material, precis som jag kan fastna framför en luggsliten mesfågel eller härjad sork.
Biologiska museet kommer att ha öppet också den 3 juni och den 8 juli. Det vore synd att missa det.
BCNVT / BIBLIOTEK 