Gåtan David Bowie

Jag hade inga skivor med David Bowie när jag var yngre, men gillade både Let’s Dance och Scary Monsters i 12-årsåldern och minns att vi dissekerade texten till Space Oddity med stor behållning. Ziggy Stardust (låten) var en favorit i tonåren, fast då i Bauhaus version. Annars kan jag inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket egentligen, inte förrän i 20-årsåldern då jag plötsligt upptäckte alla hans “klassiska” skivor på en gång via en kompis, skivor som jag senare fick överta av min flickvän av dunkla anledningar. Sen tröttnade jag snabbt och lyfte egentligen inte på huvudet förrän Blackstar annonserades – tänk, en bra David Bowieskiva igen, det hade man aldrig trott sig få uppleva i modern tid. Ja, och sen dog han. Det var då jag insåg hur mycket han betytt för mig genom hela mitt liv, att han varit som ett slags lågintensivt vulkanutbrott som låg och bubblade inom mig utan att jag egentligen märkt hur det gick till. Jag gick in i någonting som närmast kan beskrivas som en tillfällig sorgeperiod efter det (jo, jag vet att det låter fånigt). Ett år senare släpptes singeln No Plan, som ett ödsligt eko från en annan galax. Bowies död och det konstnärliga hanterandet av den saknar motstycke i musikhistorien.

Moonage Daydream är Bowiefilmen jag alltid velat se, filmen som artisten alltid har förtjänat. Jag är övertygad om att han skulle nickat gillande själv. Konsertavsnitten är fantastiska och djupt fascinerande. Visst kan man som vissa recensenter gjort anmärka på att det över två timmar långa flimrande collaget innehåller klyschiga utsnitt från filmer som Metropolis, 2001, A Clockwork Orange, Det sjunde inseglet m fl, och att hans senare period – den objektivt sett dåliga från Let’s Dance och framåt – tar alldeles för stor plats, men faktum är att det funkar. Det påminner snarast om en apokalyptisk konstfilm, kanske något av Chris Marker, korsat med diverse rockvideos från tiden då MTV var intressant, det lilla antalet år då konstnärligt begåvade animatörer fick fritt spelrum och allt framstod som ett evigt postmodernistiskt bildflöde. Och hur mycket jag än avskyr begreppet så måste jag erkänna för mig själv att Bowie var den ultimata postmodernistiska popstjärnan, ständigt sökande efter sig själv och nya intryck, nya infallsvinklar.

Han är och förblir en gåta för oss som tittar och lyssnar, och uppenbarligen en gåta även för sig själv där han glider omkring som en välklädd androgyn skyltdocka i olika typer av stadsmiljöer (många av de här bilderna har aldrig tidigare visats). Alltid med oförutsägbara svar till hands i intervjusituationer, alltid med ett lugnt och kyligt analyserande anslag. Oftast verkar det som att han även överraskar sig själv när han svarar. Han stirrar i fjärran, den där enigmatiska blicken med pupiller i olika storlek som på något sätt innefattar hela hans själ och persona, och talar som från en annan dimension. 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.