Jazzens diktatur

När jag för några år sedan arbetade med en utgåva av den finlandssvenska modernisten Henry Parlands samtliga dikter funderade jag över hur den musik som dikterna samspelar med lät. Jag sökte upp låtar eller artister som Parland nämner eller anspelar på och skapade en spellista på Spotify. Jag kallade den ”Jazzens diktatur”, efter en av Parlands först publicerade dikter:

Jazzens diktatur – ny form av katolicism.
Jag har sett ettusen byxveck flaxa av taktkänsla.

Jonas Ellerström skrev mycket fint om Parland, musiken och även spellistan under rubriken ”Bullerjazz 2020” i BCNVT #3. Här berättar jag varför just dessa artister och sånger finns med på listan.

Parland, född 1908, var aktiv som författare och kritiker i Helsingfors och Kaunas mellan 1927 och 1930. Han utgav en förnämlig modernistisk diktsamling, Idealrealisation 1929, och skrev sedan kulturartiklar för framför allt Hufvudstadsbladet och en roman, Sönder, i sin exil i Litauen, innan han avled i sviterna av scharlakansfeber i november 1930. Han begravdes i Kaunas. Omkring 1960, under den sovjetiska tiden, avvecklades ett flertal centralt belägna begravningsplatser i staden, inklusive den där Parlands grav fanns. Den som vill vallfärda får ta sig till den park som numer finns på samma ställe, Ramybės parkas, eller till det hus där det svenska konsulatet, där Parland arbetade, var beläget. Där finns nu en minnesplakett.

Tillbaka till spellistan. 1930 är slutår för den möjliga musiken på listan, men när jag hittat rätt orkester men inspelningstiden är osäker har jag tagit med också nyare inspelningar, med vetskap om att så här lät kanske inte bandet 1926–1929 i Helsingfors utan först några år senare, i en studio, med delvis andra musiker. Den finländska versionen av jazz var delvis importerad via tysk kabarétradition med akrobatik, skrammel och utåtriktad show, s.k. Lärmjazz (’bullerjazz’), delvis via amerikafinländare som sjömannen Tommy Tuomikoski från fartyget s/s Andania, som stannade kvar i Helsingfors 1926 och blev stadens hot jazz-lärare.

En skönlitterär skildring av den här tidens jazzband finns i Kjell Westös roman Där vi en gång gått (2006). När jag framträdde med Westö på Bokmässan för några år sedan diskuterade vi hans arbete med romanen och mitt arbete med Parlands dikter. Kjell påpekade att de inspelningar som finns tillgängliga kanske inte gör rättvisa åt det sena tjugotalets helsingforsiska melujatsi.

Så här lät bullerjazzen i ett tidigt diktutkast:

Högre, högre låt det dåna
må det oss i blodet fara
fast vi ingenting försona
Låt oss en gång fria vara

Och då vi ha slutat sången
Då må själva djävuln komma
Därför lev nu sista gången
Vråla, vissla, hamra, trumma

* Zamba-Orkestern eller Rythmic-Orchestra Zamba nämns flera gånger hos Parland. Zamba var husband på restaurangen Börs i Börshuset på Fabiansgatan i Helsingfors under 1928. Parland påbörjade en betraktelse om ”Jazz” våren 1928. Han antecknade på manuskriptet: ”Börs. Souper dansant / Dansparet – / Rytmic-Orchestra Zamba. / (annons bokstavligt)”. Annonsen från Hufvudstadsbladet, som jag hittade i Nationalbibliotekets digitala arkiv, bekräftar uppgifterna. Där framgår att danspar som ”Ly et Jolly” eller ”Kocaina & Josephine Baker” samtidigt uppträdde med ”akrobatiska & excentriska danser”. Här är en dikt som anknyter direkt till orkestern på Börs:

                          Zamba. Börs.
Vi skall lära molnen tangoturerna
och skuggorna dansa charleston,
vågorna skvalpa wienervals
och himlen hoppa opp på jorden.
– Vad gör det
om erotiken grimasserar apa?
när ljuset vrålar till
le aporna!

Zamba-Orkesteri och Rytmi-Orkesteri finns på en samlingsskiva med finsk jazz 1929–1945 och representeras av två låtar på spellistan, ”Ilta Hawaijissa” och ”St. Louis Blues”. Inspelningsår framgår inte.

* Eugen Malmstén. En av medlemmarna i Zamba på Börs var trumpetaren Eugen Malmstén, en centralfigur i den finländska hot-jazzen och under åren medlem i flera band, som The Flappers Dance Band, The Hot Five och Rytmi-Pojat. The Flappers Dance Band spelade bland annat på Opris i Helsingfors, men också på Runda Tornet i Viborg, som Parland skrev om i en kort text 1928: ”Vid skottgluggarna sitta unga damer med en vårdslös cigarrett mellan tänderna. Valven genljuda av jazzmusik.” Här är Malmstén i en senare inspelning under eget namn, ”Black Panther”.

* Ramblers-orkesteri eller Ramblers hade sina rötter i Zamba och framträdde bland annat på Henry Parlands och Gunnar Björlings stamkrog Opris i Svenska teaterns hus, ibland beskrivet som hot-jazzens trendställe. Det är osäkert om Parland hann se Ramblers innan han i månadsskiftet april–maj 1929 lämnade Helsingfors. Kanske fick han ändå en chans när han besökte staden vid påsk 1930. Ramblers får med två låtar, ”Muistan sua Elaine” och ”Some of These Days”, den första från samma samlingsskiva som Zamba-Orkesteri hittades på, den andra från en senare del i samma skivserie.

* Al Jolson med Louis Silvers Orchestra: Sonny Boy. Den kända inspelningen från musikalfilmen The Singing Fool, med Al Jolson, 1928, bildar utgångspunkt för en diktbetraktelse om populärkulturen som samtidsspegel.

Vad jag beundrar folk
som endast stampar med fötterna
när de
hör ”Sonny boy”.

Mig säger varje schlager så oändligt mycket mera,
den berättar mig
alla rynkor i min tids ansikte
och alla skönhetsmedel
som skall råda bot på dem.
Bland dem minns jag ett
en grimas
som skall vara ett
leende.

* Listans andra schlagersång sjungs av Richard Tauber. ”Ich küsse Ihre Hand, Madame” var ledmotiv från en film med samma namn, 1929. När Parland i början av 1930 spekulerade i extrainkomster genom att skriva reklam för ett litauiskt tvålmärke, Mesefa, tog han för ett av försöken den kända sången som utgångspunkt: ”Ich küsse Ihre Hand, Madame, und träum’, es war Ihr Mund. / Ich bin ja so galant, Madame, und das hat seinen Grund” blev den i den tvåldoftande versionens inledning: ”Ich küsse ihre Hand Madam / sie ist so zart und fein / ich hab es gleich erkannt, Madam / das muss ’Mesefa’ sein” (”Jag kysser er hand Madame / den är så mjuk och fin / jag märkte det genast, Madame / det måste vara ’Mesefa’”, övers. Elisa Veit).

* Den ryske poeten och kabarésångaren Alexandr Vertinskij (1889–1957), i exil sedan början av 1920-talet, uppträdde i september 1929 i Kaunas. Henry Parland var på plats och kommenterade i brev hem till sin vän Sven Grönvall i Helsingfors att han varit på en ”originell konsert”: ”En rysse, dessutom kokainist, Vertinskij, som sjunger kupletter och sentimentala visor. Men han kan sin sak. Han gränsar och kanske t.o.m snuddar vid det konstnärliga”  (14/9 1929). Vertinskijs mest kända sång var ”Кокаинетка” (”Kokainisten”).

Parland hade redan i maj skrivit en dikt efter att ha lyssnat på grammonfonskivor med Vertinskij tillsammans med sin väninna Vera Sotnikova i ”fruktansvärt bekväma länsstolar”, något som tycks ha passat musiken perfekt.

Vertinskij

I.
Jag känner mig ibland
som en grammofonnål
som skrapar och sjunger
sin omgivning.

II.
Runt, runt.
Och med ens
blir rotationen en stämma:
jag älskar
(Dig!).
jag bedrages
(av dig)

III.
Man
Reagerar:
livsförnekande
perversitetsmani.

IV.
man slutar
att
reagera.

V.
(ännu oskrivet.)

Dikten omarbetades sedan till att inte behandla Vertinskij utan snarare diktaren själv, som kanske fann likheter mellan kabaréartistens utlämnande rollspel och sitt eget.

I spellistan finns tre sånger med Vertinskij, tyvärr inte ”Kokainisten”.

* Spellistan avslutas med Topi Aaltonen (Ture Ara) med Suomi Jazz Orkesteri, ”Asfalttikukka” (”Asfaltsblomman”), 1928, med text av Väinö Siikaniemi och musik av Ernest Pingoud, inspirerad av en rysk vals. Pingoud (1887–1942), verksam vid Helsingfors stadsorkester men framför allt utbildad modernistisk kompositör med studier för Nikolaj Rimskij-Korsakov och Aleksandr Glazunov, framträdde här under pseudonymen Jonny Loke.

Pingoud var kusin med Henry Parlands mor Maria, men både Parland och Björling umgicks med den excentriske kompositören på Helsingfors krogar utanför det skyddade familjelivet. Så här låter det i en anteckning från april 1929: ”Det hela började till synes omotiverat, sålunda att min onkel Pingoud sprutfull ramlade in på Gambrini”. Enligt uppgift var Pingoud en av Parlands källor när han arbetade på sin betraktelse över jazzen 1928.

Mycket nöje med Jazzens diktatur.

*

Henry Parlands Dikter utgavs 2018 och finns ännu i tryck (Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell förlag), liksom övriga delar i Henry Parlands Skrifter, inklusive Kritik (med ”Jazz”), och även som fritt tillgänglig digital utgåva (parland.sls.fi). I år utgavs Mina lögner. Henry Parland i urval av samma förlag, sammanställd av Pieter Claes & Elisa Veit, med inledning av Agneta Rahikainen. Romanen Sönder (om framkallning av Veloxpapper) går att köpa i pocket (SLS / Atlantis 2014).