Den sista musiken man någonsin kommer höra

mariarita1
”I began to compose almost without realizing it, that when I was 14 years of age. I would write and feel the sound prowling my poems. Inspired by my parents, I listened to music since I was little, of all kinds, from grassroots to Beethoven. In the land where I was born, Rio Grande do Sul, unfortunately the environment was hostile to the female creation, but I did not care. What attracted me was the sound environment, the people, the places, the suffering of whites, Indians and blacks, and also their delight. I was some sort of rara avis, they would say…When I tried to study music theory I did not understand anything and never connected theory with creative process. To me, it would begin in the voice and build itself in the memory, relying on repetition to save what was already created and little by listening to the lyrics, the words sung, the instruments, winds, horns, other voices, atmospheres and sound textures.”
(Maria Rita Stumpf)
 
Det är svårt för mig att förklara för människor i min närhet hur bra Maria Ritas skiva Brasileira från 1988 är. ”Stäng av det där jävla jojkandet!” sa min sambo när jag glad i hågen kommit hem med ett nyinförskaffat ex. Och ja, det låter lite jojkigt emellanåt, så jag kan förstå anmärkningen…men det är också ett oerhört komplext album med en ljudbild som inte liknar någonting annat, och definitivt ingenting jag hört från Brasilien innan. Folkmusikinslagen och trummandet kan plötsligt brytas av för surrealistisk ambient som sedan utmynnar i en apokalyptisk pianoballad som låter som något Laura Nyro skulle kunna få ur sig dagen då vi fått reda på att vår sol inom kort kommer växa till en röd jätte och utplåna allt liv. Drömska synthar kommer in och bildar en mjuk fond tillsammans med stråkarna, Maria Ritas röst svävar som en majestätisk rovfågel över landskapet. Vad är dur och vad är moll? Ingen vet. Många låtar har en ganska minimalistisk touch med bara sång och akustisk gitarr, så utan förvarning låter det nästan som cosi-tech, ibland elektronisk barockmusik, nästa minut som sorgsna vaggvisor helt utan ackompanjemang. Och så vidare.
 
Maria Rita lär själv ha betalat för både inspelning och pressning, inget skivbolag brydde sig om henne, och samtiden verkar mest ha tyckt att hennes konserter var konstiga där hon stod barfota mitt på scenen och sjöng sina märkliga sånger utan refräng, ackompanjerade av musiker som uppfunnit sina egna instrument. Skivan spelades in med hjälp av Luiz Eça från Tamba Trio, och fick initialt en del uppmärksamhet i pressen, men glömdes sedan bort ända tills en hipp DJ hittade ett ex och började spela ute på klubbarna för några år sedan. Det skulle senare visa sig att hans far och Maria Rita var nära vänner, vilket resulterade i att hon började göra musik igen, och att Brasileira fick en välbehövlig reissue förra året (den som vill ha ett original får punga ut med åtskilliga tusenlappar). Om ni vill veta ännu mer kan ni leta upp den korta dokumentär om albumets tillkomst som finns på Youtube, men jag tycker egentligen inte att man behöver se den eftersom den tar bort något av mystiken kring det hela.
 
Brasileira är som en märklig dröm som man inte vill ska ta slut. Den känns som den sista musiken man någonsin kommer höra, men är samtidigt hoppfull och vacker. Solens första strålar anas borta vid horisonten, stå rak, håll min hand.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close