John Carroll Kirby gör musik för drömmen och fantasin om LA. Hela hans uppenbarelse – leendet, håret – blir som ett förkroppsligande av detta. Som gjord för att bära runt på en surfingbräda eller köra öppen cab längs Highway 1.
Kirbys skivor är svårfångat hippiefuturistiska. Lite Laaraji, lite jazzfunk, lite filmmusik, lite Sakamoto. Som bäst hypnotiskt ambienta eller mystiskt vardagsrumsmysiga. Som sämst riktningslöst knarkiga.
Många älskade spelningen på Hosoi-festivalen förra året (tillsammans med Chacon). Jag missade så tar mig till Fasching i hopp om nåt lika fint denna gång.
Nu en helt annan uppsättning. Ett helt band: Kirby plus kompis på keyboard, funkig basist, trummis, percussion och inte bara en utan två flöjtspelare längst fram.
Så mycket flöjtfunk blir det. Lite för mycket. Som bäst både vackert och svängigt men ibland lite för lojt flummigt. Musik som bara pågår. När Kirbys toner får vara vassare ger det mig mer; lite fantasifullare, lite mer spännande. Men nästa gång gärna en sångare igen, gärna lite fler låtar.
En liten besvikelse alltså. Dock tar jag med mig mötet med Kirby hem och visst öppnar sig skivorna lite mer nu; jag faller längre ner i det där kaninhålet som leder till LA och rakt ut i havet.
BCNVT / BIBLIOTEK 